Irrfärder utan slut

iBooks Author - rollspelens framtid

2012-01-24T12:12:00.002+01:00

Apple hade ett litet event här i veckan. Kanske inte en jättesnackis eftersom ingen ny pryl du kan hålla i släpptes. Men det som släpptes var desto mer revolutionerande för oss rollspelare - nya iBooks 2 och iBooks Author (i alla fall om man kan acceptera att vara bunden till Apple-plattformen).

Vad gör dessa nya appar till Mac och padda. Jo, nu kan du läsa och framförallt skapa interaktiva böcker. Ni med minne som elefanter minns säkert hur mycket snacket gick när paddan först kom - hur den skulle kunna revolutionera eller i alla fall tillföra en massa till rollspel. Nu blev det väl inte riktigt så i verkligheten.

Men nu har vi chansen, med iBooks Author kan du skapa interaktiva böcker med filme, zoombara kartor, tärningsrullare, aktiva slumptabeller etc. Ett spel som jag tror kan dra på det hela är Coriolis (och någon i Fria Ligan ska prova att konvertera Iskallt Inferno till den nya plattformen). Kolla bara den färdiga mallen till astronomiboken som är inbyggd i appen. Kan bli hur snyggt som helst.

Sen lägger man till några interaktiva kartor (en zoombar Trakorienkarta skulle inte vara fel) eller lite sjysst grafik. Vi får nog se mer av det här...

Kampanjers största fel

2012-01-19T00:12:00.000+01:00

Jag älskar kampanjer. Menvarför tar de alltid slut vid något spännande? Eller när spelvärlden känns nyoch full av förhoppning? Jag är en sån som brukade gråta när jag avslutadeSagan om Konungens Återkomst under min hormonella ungdom - åter, det var för sorgligtatt inte få veta vad som skulle hända Frodo och de andra. Hur mycket skulle deinte kunnat få uppleva.

Det är alltså det som ärproblemet med kampanjer i rollspel, och även i en del böcker - det attslut när något nytt spännande har hänt med världen. Jag har saknatfortsättningen - det är nästan som att äventyrsförfattarna inte vill dela medsig av sin skapelse längre. Jag överdriver naturligtvis, men ändå.

Vad skulle hända efteratt Undergångens Arvtagare tar slut? Hur kommer Mutantskandinavien attutvecklas och vilka konflikter dras äventyrarna in i nu? Vad hände efter denfemte konfluxen (beroende på vem som tog kontrollen över den)? Blev Arn en godkonung? Tog Ransard över de trakoriska öarna eller vad gjorde Shagul med sinnyvunna makt?

I äventyret den Femtekonfluxen finns det med en hel del om vad som skulle kunna hända - det gillarjag. I en annan (hånad) trilogi finns det ännu mer om vad som händer i landetNidland efter att man besegrat "ondingarna", med äventyrsuppslag,fraktioner etc.

Min poäng är alltså atten kampanj borde sträcka sig över en (åtminstone nästan) världsomvandlandehändelse. MUA skulle inte ta slut efter Hindenburg, min älskade utan fortsättatill ett nytt klimax, konfluxen skulle bli en början för nya spännande händelser. Okej, klart man kan hittapå själv - jag har ett idéfrö till en fortsättning på M:UA - men i helaparadigmet med att spela kampanjer ingår ju att man vill ha konstruktörensvision eller berättelse, så det hjälper egentligen inte.

Om vi tittar på exempletmed den post-postapokalyptiska värld som beskrivs på Piruett så skulle man förbörja spela i den översvämmade världen och på något sätt vara inblandade idräneringen av världen för att sedan spela vidare och nå ett klimax i dennyödelagda världen efter. Om man bygger kampanjerpå det här viset har det fördelen att helt oväntade saker kan hända, som harmed skiften i settingen att göra och det blir klart mer intressant.

Slutligen kan man välsäga att det finns mer fel med kampanjer än just detta, men det är en annanhistoria.

Do it!

2012-01-12T23:54:00.000+01:00

Vill du köpa spelet, klicka på bilden.

Kanske lite felaktig titel för de som känner mig och min filmsmak, men kvällens inlägg handlar om barn- och berättarspelet Do: Pilgrims of the Flying Temple. I kväll fick jag chansen att umgås och provspela detta med ett gäng spelare som jag kommit i kontakt med via Tomas i Fria Ligan.

Ok, vad handlar Do om då. Jag fick veta att det är löst baserat på Lists of Avatar: The Last Airbender som inte skulle ha sagt mig något om jag inte sett filmen av M. Night Shyamalan. Löst baserad i alla fall. Man spelar ungdomar som lämnar världens centrum det lysande templet och ger sig ut i ett luftuniversum (windpunk kan det tydligen kallas) för att hjälpa folk som behöver hjälp. Uppdraget kommer i form av ett brev samt en rad målord som du ska använda i berättelsen.

Man skapar snabbt sin pilgrim som har ett banner (ett adjektiv typ, klåfingrig eller klumpig) och en avatar (typ Räven, Stjärnan, Pälsbjörnen) och ett sätt man hjälper folk (genom sin osannolika tur) och ett sätt man hamnar i knipa (har sönder saker). Det sista är då kopplat till ens banner och tvärtom.

Sen är det bara att ge sig av - alla pilgrimer kan flyga - och försöka hjälpa till men lika ofta hamna i knipa. Mekaniken som mäter hur det går består av svarta och vita stenar som dras ur en påse, som även funkar som räknare när man misslyckats med uppdraget. Mekaniken styr bara om dy kan hjälpa till eller hamna i knipa. Beroende på vad som görs kan du beskriva det med en mening där du får använda ett av målorden. Hinner du använda alla målord så klarar man uppdraget och tvärtom om man får för mycket stenar.

Det var den korta versionen. Vad tycker jag då? Jag är kluven - för jag gillade det, men det kändes som jag skulle vilja ha mer ram. De två "brev" vi spelade var rätt olika och stilen vi anammade i första uppdraget gjorde det andra lite konstigt. Om jag hade gjort spelet själv så hade jag nog hållit hårdare på världen och settingen och inte låtit breven vara så olika. Breven är för övrig skrivna av olika rollspelskändisar.

Jag vill alltid hitta möjligheter i spel - alltså möjligheter att överföra "indie"-tänk till tradigare spel och man blir lockad att fundera på om man på något sätt skulle kunna använda uppdrag/brev mekaniken och de tjugo orden även i mer traditionella rollspel.

Slutkämmen blir ändå att det var kul, en stark nördtrea, men att det kanske skulle behöva lite mer stringens för att funka för mig.

Dungeons and Dragons 5E - inga mer tärningar

2012-01-10T09:52:00.002+01:00

Well, well, snappade upp detta idag! D&D 5E, och utan tärningar - det låter intressant. Och med Warcraft?! Annars är varken D&D eller Warcraft min kopp, men ändå. Vad tror ni? Klicka på bilden och läs mer.

Bästa Rollspelet 2011 är...

2012-01-03T08:55:00.001+01:00

Så här i början av ett år kan det vara kul att göra listor. Face it, januari är annars den tråkigaste månaden på året, när alla er panka, har bestämt sig för att ha en vit månad eller bara gått in i vinterdepp. Traditionen med listor är lång, ända tillbaka till Nick Hornby: s bok High fidelity - i alla fall i mitt gäng.

Till ämnet då - i senaste numret av Wired, precis utkommet har Geek Dad lagt upp de fem bästa rollspelen 2011, vilka är följande:

* Ashen Stars

* Do

* Mouse Guard (Box)

* Pathfinder Beginners Box

* The One Ring


Och bäst är så klart (?):

*Mouse Guard-boxen

 Vilken är er topplista på förra årets bästa rollspel?

Metaplotten - det allra viktigaste

2012-01-02T23:05:00.000+01:00

Något jag tycker är extra vikitgt eller nästan hela det roliga med rollspel är berättelsen. Och vem som berättar den, dvs. med tyngdpunkten hos rollpersonerna (karaktärsdrivet) eller spelledaren (anm: kan man säga så?) är inte lika viktigt som att det är en spännande historia.

Jag kan förnöjas i att få se vad författaren har för planer för sin värld eller historia. Jag kan till och med läsa sånt som skönlitteratur. Och på senare år har jag börjat tycka att metaplotten är minst lika viktig för ett rollspel som reglerna. Ibland kan man ha överseende med lite sämre regler bara förhoppningen om äventyret är tillräckligt stor.

Fördelen med en metaplott är:

* Du vet vad som väntar dig, en spännande historia

* Det blir inbyggt i spelet vad du förväntas ägan dig åt, ett koncept för gruppen

* Det finns ett slut, så du kan prova andra rollspel också

* Du vet som spelledare vart det hela kommer utspela sig

* Som världskonstruktör kan du lämna luckor med fria områden

Visst, det finns poäng med friheter utanför en metaplott, men de finns ju där ändå. Hur många har inte spelat olika serier äventyr utan att göra avstickare eller liknande?

Med hänvisning till den diskussion som pågår om Drakar och Demoner (Piruett, Boningen, Drömsmedjan) så tror jag att det är minst lika viktigt att bygga in en metaplott i ett nytt rollspel - Drakar och Demoner eller inte. Och ska man inte bygga in det i spelet så bör de settingspecifika delarna eller böckerna ha det.

(förf. anm: mina exempel ovan är kanske inte metaplottar allihop, men tjänar som goda exempel)

Freemarket - något jag inte borde släppa

2011-12-31T00:46:00.000+01:00

Jag blev väldigt sugen på FreeMarket när jag fick höra talas om det. Det vann priser och är himla snyggt. Så jag köpte så klart samlarlådan och den va snygg med sjysst innehåll, men jag hade lite svårt för systemet, även om jag skarpt gillade hur man skapar karaktärer.

Sen var det ju det att jag funderade på vad man gjorde i spelet...

Hittade i alla fall början på en recension nyss och är sugen igen. Har någon prövat det? Stuff for nonsense verkar annars vara en rolig nördblogg.

Irrfärder: 2011

2011-12-29T23:48:00.001+01:00

Ännu ett år har gått och Irrfärder har överlevt utan atttappa allt för mycket fart – i alla falla inte på slutspurten. Men det hände junågot stort det här året som fick bloggen att nästan gå under – Fria Ligan blev officiellt med en egen blogg, där undertecknad skulle skriva blogginläggistället (för att driva trafik om inte annat). Mer om det lite senare.

Istället hoppar vi över till lite spännande statistik. Mankan konstatera att det viktigaste som skrevs på bloggen i år (och över huvudtaget) var att Fria Ligan tar över Coriolis, tätt följt av The One Ring ochLegenden om Morwahyle. I övrigt var det som drev trafik och samtidigt varroligast att diskutera- den senaste månadens inlägg om Äventyrens saknas!, Vem är spelledaren? och Nostalgi i kräkubik.

I övrigt är det gamla saker som toppar, där jag snoddetrafik från Piruett – som fortfarande är den stora nördmötespaltsen, kan mansäga.

Inga nöjeslöften avgavs det här året så det finns egentligeninget att titta tillbaka på för att se om man uppfyllt sina planer. Det förstakvartalet på året handlade annars om Coriolis och de grejer som deticke-officiella Fria Ligan höll på med, där en storfavorit var En titt påGubdan (eller gubbfan, eller Saddam som en del ville säga). Till min glädjestod jag inte för det namnet. Bland de första inläggen ser man också vad viinte fått till, de planerade scenariona Den tredje kaptenen och Maskmakaren somfortsatt lyser med sin frånvaro. Detsamma kan sägas gälla den utlovademetaplotten till Lubau-sviten liksom L2. Nå väl.

På boningen.org diskuterades det om äventyr och det följdesupp här med min lilla replik om Äventyrets överlevnad, liksom hur det PerfektaÄventyret borde vara. Saker som jag funderat på tidigare avseende scenarion iCoriolis och Resan som koncept (vilket känns aktuellt med tanke på The OneRings reseregler).

I april släppte vi vår bomb – Fri Ligan blir till och i ensmäll tar vi över arvet från Järnringen med både Coriolis och det halvfärdigaSvavelvinter. Man kan säga att det kändes rätt stort och mycket energi lades nupå FL-sajten och bloggen. Irrfärder fick sig en törn. Min tanke var väl att jagskulle skriva mycket av det jag brukade skriva om här på FL-bloggen, men iverkligheten kändes det inte som rätt forum för mina egna och derivat av andrasfunderingar.

Farten stannade i alla fall av och mest berodde det väl påatt jag haft en del att skriva på Corolisgrejer och det kommande Svavelvinterunder hösten. Men mot slutet av hösten kom jag ändå igång igen och det känns nusom bloggen är på rätt spår igen.

Det har i alla fall blivit mycket spelande av olika sakeroch jag har framfört mina tankar om en rad olika spel jag spelat eller lästeller som vanligt bara skummat (Jedi Blackbird, Ashen Stars, Teknochock,Operation Fallen Reich, The One Ring, Null State, Lacuna och Trail of Chtulhu).Böcker har det blivit mindre av på bloggen, egentligen bara en- Legenden omMorwhayle, som jag spanade in efter ett tips på Magnus Edlunds twitter. Genastsåg jag en potential till ett sjysst spel och hur det gick är nu allmänt känt.

Det var nog allt för i år, men jag har mer idéer för nästaår om rollspel och äventyr liksom vår första session med The One Ring.

Gott Nytt År till er alla! Jag hoppas på ett Coriolisår 2012och en sak är väl säker – det blir ett bra rollspelsår med allt som är på gångi Sverige!

God Jul!

2011-12-23T23:25:00.001+01:00

Lite kul - precis när jag gick in för att skriva en God jul-hälsning till er alla - min läsare - så stod det 20 000 sidhänvisningar exakt på min blogg. Ganska fjuttigt kan man kanske tycka, men jäkligt kul tycker jag!

God Jul!

Nästa vecka lite om metaplottar och året som gått.

The Black Drop, del 2

2011-12-20T23:49:00.001+01:00

I kväll fortsatte vi äntligen med vårt andra spelmöte i The Black Drop till Trail of Cthulhu. Det blev efter ett tag lika stämningsfullt som förra gången. Även om jag upplevde att det under halva spelmötet (någon timme), var väldigt mycket sagoberättande av spelledaren med minimal interaktion eller möjlighet till handling från karaktärerna.

Men stämningsfullt var det, med hjälp av dålig belysning, vind-, regn- och strilande vattenljud från Spotify. Till slut fick vi även använda oss av reglerna, när de sovande karaktärerna överfölls av galna kolonister. Jag känner igen resurshanteringen av färdighetspoäng (GUMSHOE) från Version Noll, men det kommer naturligtvis härifrån. Som vanligt undrade man hur mycket man skulle spendera frö att inte åka dit senare i äventyret och hur man skulle kunna vila ut sig. Det slutade ändå med att man spenderade mycket för att inte få skada - något som kanske inte är så bra under nästa spelmöte.

På det hela är jag ännu inte imponerad av regelsystemet, även om det fanns en poäng i stridssystemet med att alla slag verkade vara "motståndsslag". The Black Drop skulle nästa kunnat spelas med generiska regler och en bra spelledare eller med friform och ändå vara lika bra - hittills i alla fall.

Vilken rollspelsjulklapp vill du ha?

2011-12-16T16:11:00.001+01:00

Så här års är det julklappshandlande som gäller för den svultne rollspelaren. Det är ju alltid svårt för sambor, skambor, fruar, syskon och andra att lyckas med att köpa något man vill ha - om de nu inte råkar vara nördar.så man får helt enkelt köpa julklappar åt sig själv.Vill man ha råd, får man antagligen dela med sig - här till exempel. På boningen.org kan man få råd om brädspel och jag hoppas inom kort om rollspel. Men annars är frågan - vad ska du köpa för rollspelsjulklapp till dig själv? Vad borde man ha att läsa under ledigheten, och förhoppningsvis även spela.

Mycket spel blir det

2011-12-09T21:36:00.001+01:00

Som entrevlig ölövning satt vi och funderade på vilka spel vi spelat ellertestat i vår grupp sen vi började spela Coriolis på sommaren 2008 (eller det vari alla fall då jag fick vara med). Det är en diger lista som säger hur ombytliga vi är - särskilt med tanke på att det fram till början på 2009 bara var Coriolis som gällde.

Så för allas underhållning kommer den lättsamma listan, där en del självklara saker fattas - som AWoch Mouse Guard (där jag aldrig deltog).Ordningen stämmer inte heller.

Coriolis(orginalregler och minst en testversion)

MUA (BRP,Plutonen, V0)

Cold city

3:16 -Carnage amongst the stars

Roguetrader

WHFRP 2

WHFRP 3

MouseGuard (jag deltog inte)

Operation:Fallen Reich

SvavelvinterRollspelet

Lamentationsof the Flame Princess

Noir

Trail ofChthulhu

Dungeonsand Dragons 4

Barbariansof Lemuria

Western

LadyBlackbird - SW-varianten

Okej, när man ser detta, funderar man själv - vad var roligast, vad var bäst? Och vilka spel skulle jag vilja spela igen (som jag inte får spela)? Ärligt talat - det jag saknar mest att få spela är Coriolis - oavsett regler så gillar jag det. SF är ju min grej, men Rogue Trader ger mig inte samma sak som Coriolis. Svavelvinter skulle hamnat där om det inte var för att jag ändå får spela det (läs här om vår kampanj).

Roligaste spelträffar då - antagligen när vi började med BoL, slutscenerna i Gazalis Sista Färd, äventyret I Stadens Skugga (antagligen det bästa jag spellett någonsin) till MUA, några scener i O:FR och en synnerligen lyckad träff när spelarna drev storyn till max i Fontra Cilor (SV).

Bäst då - jag kan ärligt inte svara på det idag. En lista får det bli i framtiden. Vad är era bästa minnen - i modern tid då?

Vem är spelledaren?

2011-12-02T21:02:00.001+01:00

Av flera anledningar skriver jag detta inlägg. En fundering jag har kretsar runt frågan om behovet av äventyr, som jag tror finns (se detta inlägg). Men kan det finnas en annan lösning än fler äventyr? Den andra anledningen är vårt nuvarande spelande i Fria Ligan där vi testar att spela med roterande spelledare och sist, det sjyssta minirollspel jag (och många andra) nyligen läst i Fenix - Gudarnas krig av Nils Hintze.

Så, min hypotes är att man kan komma långt utan färdiga äventyr om man ruckar på den allsmäktiga spelledaren - eller den mer tillbakadragne spelledaren för den delen. Vi har just börjat spela ett kampanjupplägg på Saphyna (läst mer här på FL-forum), där det är tänkt att vi ska rotera spelledare. Just i Svavelvinter blir det särskilt intressant i och med Skuggspelet - mer om det på Fria Ligan bloggen inom kort.

Jag tänkte bara framföra mina åsikter om varför det kan vara vägen att gå. Som många andra i vårt avlånga land gillar jag att vara spelledare och har den där inneboende känslan om att jag verkligen (jag menar verkligen) har en massa sjyssta idéer att föra fram som spelledare. Jag tycker till och med att det är lite tråkigt att inte få spelleda och bara vara spelare - kanske på grund av att jag upplevt att spelledaren stoppar alla coola idéer som mina rollpersoner vill hitta på. Om det är sant i båda fallen - kan diskuteras.

Fördelen med att dela på spelledarskapet är att man kan få allt av det goda, särskilt i spel där man kan göra allt (spela hybrid mellan trad- och karaktärsdrivet spel som i Svavelvinter). Har man en struktur som styr upp vem man spelleder/spelleds av kan man välja en spelledare som har samma preferenser som en själv -avseende intriger vs. action, stad vs. vildmark, drama vs. sense-of-wonder etc.

När man talar om struktur så kommer jag in på det väldigt bra strukturerade system som Lars Hintze beskriver i Gudarnas Krig (Fenix 6/2011). I det lilla spelet tar man rollen som fördriven adelsman/kvinna som får en uppvaknande gud i sig. Inspirationen i spelet från Star Wars, Iain Banks Culture-böcker och Firefly gör en ju rätt intresserad av att prova. Dessutom är spelets struktur med roterande spelledare genomtänkt. Spelet struktureras i Rundor, med Händelser där en spelledare leder händelser runt en rollperson, Huvudpersonen. Allt är väldigt tydligt styrt med en ordning där man spelar runt i gruppen, och stödjande spelare kan gå in som sina egna rollpersoner eller spelledarpersoner. När alla spelat sin händelse så ta man paus för att uppdatera sina rollpersoner. Okej - det är mycket mer än så i spelet - så ni får läsa det. Men idén med struktur är bra - det enda som skiljer sig från det jag kan tänka mig är bra är att spelledaren inte är kopplad till en specifik spelare (av det jag kan utläsa).

Med andra ord - att låta spelledaren rotera kan lösa lite av behovet med äventyr, men det löser inte frågan om settingtexter och krokar eller intrigfrön som jag tycker alltid ska finnas och är det jag/vi (Fria Ligan) har jobbat med i alla våra publicerade Coriolistexter (och i framtida saker också så klart).

Kan det här vara en lösning på frågan om brist på äventyr - vad tycker du?

Äventyren saknas!

2011-11-30T20:52:00.001+01:00

Apropå det jag skrev om rollspelsnostalgi för ett tag sen - jag har funderat vidare på vad orsakerna kan vara förutom spelkonservatism. Svaret fick jag i ett gammalt inlägg på Grognardia, som varje fredag har en "öppen" fråga. För några veckor sedan handlade det om gamla äventyr och deras (åter)användande (läs här). Frågan var - what is the single adventure you got the most use of and why? Enklaste svaret vore väl det äventyr man kunde spela om flest gånger - och i mitt fall var det Spindelkonungens pyramid, Dödaskogen, Dimön och Svavelvinter (som vi råkade spela två gånger). Jag tror att en av anledningarna till nostalgin är att det finns äventyr att spela. Sak man till exempel plöja hela UA-kampanjen så får man i snitt hålla på i tre år. Att spela igenom Svavelvinter-sviten med DoD91 borde ta ungefär lika lång tid.

Sen är det frågan om det finns för lite äventyr till moderna spel - om vi struntar i de rent karaktärsdrivna varianterna. det har nog stöts och blöts i all evighet, men jag tror det behövs mer äventyr el sandlådemoduler till moderna spel för att det ska funka. Eller kanske till och med kampanjer. Hey - jag tror att mycket av lockelsen med FFG: s WH40K är att äventyrstrilogier som släpps. Vår grupp hade aldrig börjat spela något av det om det var indie-regler och karaktärsdrivet, eller ett spel utan äventyr.

Så apropå det senaste inlägget på boningen.org - om att det varit ett dassigt rollspelsår från de stora tillverkarna (som då inte finns) - hade de små spelen (i den mån det är applicerbart) haft en kampanj inbyggd hade de kanske lockat fler - eller? En lockelse med det förlorade Wolframfästet var ju att det skulle innehålla en metaplott. 'Tänk ett Tecknochock med en Sprawl-trilogi med Neuromancer-aktig start hade gjort. Eller V0 med en År Noll-kampanj på.

Vad tror ni? Kan det inte vara så att brist på äventyr gör att inget av det nya spelas?

Gloom - möjligen en sjysst serie

2011-11-23T16:17:00.000+01:00

Satt och slösurfade för ett tag sen och kom över denna retroserie - något kul måntro? Ser fram mot atomzeppelinen.

För er andra som gillar dieselretro och ännu inte kollat in Anders Blixt:s blogg - Drömsmedjan, så gör det nu. Jag måste säga att jag gillar retro med sf-inslag, som brädspelen Tannhäuser eller Dust Tactics. Ett retro-aktigt rollspel vore inte fel att göra. Vad tycker ni det ska innehålla för att vara kul?

Gillar man andra-världs-krigs-känsla och fantastik kan man kolla in Rävsvans förlag och betan på Blå Himmel.

Nostalgi i kräkubik

2011-11-19T12:55:00.001+01:00

Det slog mig, eller jag fick det inslaget (Läs: tack boningen.org) att det som gäller i större delen (stora delar) av rollspels-Sverige är en outtröttlig nostalgitripp avseende rollspel. Kollar man in några av de senaste årens stora bloggar (Sinkadusmåndag på piruett.se, Karkionen i Kandra) eller populära blogginlägg (En hamnarbetare minns på Drömsmedjan) så är det rätt tydligt vad det skrivs mycket om - the Golden Age of Roleplaying (med viss förskjutning längs tidsaxeln för Sverige).

Frågan är om det man ser på nätet stämmer med det som sker ute i landet runt spelborden? En inte så sentida enkät om vilka svenska spel man spelar (här) visar att majoriteten spelar spel som inte ges ut längre. Det mest spelade "levande" svenska rollspelet verkar vara Eon.

I vår grupp har vi till och med fallit för nostalgin och provat att spela ett nytt svensk rollspel som ingår i Old-school-renaissance, nämligen Lamentations of the Flame Princess. Men kanske var det olika ingångar där - någon ville spela Weird Fantasy och någon ville ha ett dungeon crawl. Min enda åsikt var att det var nästan genomtråkigt att göra rollperson, och spela hann jag inte med första speltillfället.

Näe - om det är så att old-school är den nya grejen, eller hela nostalgi-grejen är den nya grejen - då är det rätt tråkigt. Så tråkigt att jag inte orkar orda mer om det.

Lacuna - 1, The Black Drop +1

2011-11-18T14:44:00.001+01:00

För länge, länge sen skrev jag om Lacuna som för mig lät som ett coolt spel - och idén är himla spännande. Fick sen chansen att låna det lilla A5-häftet för en genomläsning, men orkade inte ta mig igenom det - trots de ynka femtio sidor det är. En besvikelse för mig.

I spelet är man mysterieagent som sövs ner och färdas i Blue City - om jag nu fattat det rätt. En enkel T6-mekanik styr det man kan göra med sina tre egenskaper (force, instinct, access) och deras underfärdigheter (agression, atheltics, investigation, logistics m.fl.). Olika säkerhetsnivåer i olika färger säger... något jag glömt.

Summa summarum känns det som spelet hade potential men jag fattar inte riktigt vad man gör, jag orkar inte läsa mig till poängen på metaplotten och mitt förfinade sinne (yeah!) för layout får mig att kräkas.

Har någon av mina sporadiska besökare någon åsikt - har ni provat spelet? Jag väntar nu för att se om Lacuna II kommer göra någon skillnad. Betyget just nu är en svag nörd tvåa och det är antagligen snällt.

Glädjande nog har vi börjat spela Trail of Cthulhu med äventyret The Black Drop - ett strålande spännande äventyr som at karaktärerna till franska Kerguelen i södra Indiska oceanen. Stämningen i äventyret och spänningen är av den grad att jag återberättat det för mina "vanliga" (läs:icke-nörd) vänner, precis som man brukar återberätta en film. Helt enkelt lysande.

Första spelmötet var mest friform, reglerna kom inte in särskilt mycket i förloppet - så den delen återstår att se hur det funkar. The Black Drop (annan recension och spoiler!) får en preliminär nördfyra plus. Någon borde göra en film på den - kanske.

Tre coola spel jag inte läst

2011-09-04T21:49:00.000+02:00

Här om dagen fick jag utdelning på Twitter när Anders Sveen retweetade en av Burning_Luke:s tweets. Det handlade om att Lacuna del II var under utveckling. Jag följde länken och hittade en ny (gammal) blogg som genast föll mig i smaken - memento-mori.com - Jared Sorensens blogg.

Där kunde man läsa om Lacuna, där just det här citatet fick mig att bli riktigt lycklig, "It's the David Lynch RPG". Mer säger jag inte, läs själva på sajten.

När jag slösurfade runt på memento-mori stötte jag på det här lysande skeppsformuläret på Nick Wedig:s blogg*, till spelet eller modden InSpace till Inspectres. InSpace från Lamemage handlar om att hitta de otroligt balla mysterierna om finns i rymden och använder samma sjyssta T6-mekanik som finns i Inspectres (snabbregler). Efter att ha läst de tio sidorna vill jag genast spela InSpace - skeppsformuläret skadade inte det heller.

Så - nu har ni som inte hade koll något att surfa runt på. Det mesta är nog old-news men ändå.

*Där det för övrigt finns recensioner på spel som inte finns (Games that don't exist) a la Nanoapan (och några år senare).

Null State - ett nytt sätt att rädda världen

2011-09-01T21:41:00.000+02:00

I augusti slog jag till och införskaffade mig ett Publit-tryckt exemplar av Null State, Mikael Bergströms senaste rollspel. Detta efter att som snabbast ha scrollat igenom gratis-pdfen.

Så - jag tänkte det var dags att sammanfatta mina tankar om spelet. Till att börja med - jag vill spela Null State. Det känns som ett perfekt one-off spel med näst-intill noll startsträcka. Varför då?

Den korta sanningen är att det är enkelt och koncist, lättläst och snyggt. Och snyggt är viktigt - jag får falsk krupp av fula spel med sidor upp och sidor ner av text (FFGs WH40K-spel är utmärkta exempel på det senare). Gillar bilderna kan jag säga.

I Null State spelar man agenter - som ska rädda världen från "bad shit". Jag gillar det. Agenterna kan man göra i ett nafs, med sina sex egenskaper (värde mellan 1-6) och några specialiteter (dito). Egenskaperna är saker som Kommunikation eller Avståndsvapen och specialiteterna det du vill vara bäst på (i världen om du verkligen vill), typ Krypskytt, Tae kwon do, Hacker, Cyborg etc.

Mekaniken är enkel, slå en T6 och slår du lika eller under lyckas du. Har du en specialitet lcykas du automatsik om den passar. Cool!

Att göra ett äventyr
Jag gillar särskilt råden till spelledaren för hur han ska konstruera och leda äventyr så det inte blir långtråkigt. Frö att komma på vad man ska rädda världen från används tekniken att kolla in en populärvetenskaplig tidskrift och extrapolera.

Vi kollar in senaste illustrerad vetenskap och tar den senaste teknikartikeln "Bil styrs med tankens kraft". Sprängstoff! Rådet är sen - tänk vad som kan gå fel! Snabbt har jag en idé om de nya tankestyrda drönar-attackplanen, med en teknik som kan översättas till allt - en teknik som har blivit stulen. Agenterna måste få tag i den innan något går jäkligt fel. Så enkelt.

Det står ju mer saker i spelledarkapitlet, matnyttiga saker som du får läsa själv.

Som sagt, jag skulle vilja spela - och jag kan tänka mig att det blir av. En av inspirationskällorna är min favorit Eclipse Phase - så det är helt klart tänkbart att spela i den settingen med de här reglerna. Slutpoängen blir 4 nördar. Det som gör att det inte räcker hela vägen är att det för mig inte känns som jag kan spela det jättelänge, men om det inte är en issue - då är det något för dig. Hur som helst - det är helt klart värt att skaffa och läsa.

The One Ring RPG - one to rule them all...

2011-08-28T10:24:00.001+02:00

Sommaren går mot sitt slut - och när jag ser tillbaka på den har det varit alldeles för lite flit och nörderi. Men augusti har i alla falla hållit måttet. Jag har nämligen lyckats läsa tre hela rollspel från pärm till pärm (eller pdf till pdf) - de tre är naturligtvis The One Ring, Null state och Svavelvinter Rollspelet (i den senaste iterationen). Svavelvinter kommer inte avhandlas här då jag är jävig men i kväll vi titta närmare på The One Ring, TOR från och med nu.

Vad innehåller spelet då - det som förväntas, en regelbok, en spelledarbok, tärningar och två kartor (en in-game för spelarna och en hexad för spelledaren).

Mekanik
Den känns för mig rätt enkel och uttnyttjar flera olika tärningstyper som man ska nå över ett visst värde (normalt 14). Bastärningen är en T12 med två specialsidor, en Gandalfruna (automatiskt lyckande) och ett Sauronöga (automatiskt misslyckande). Tvärtom om man nu tillhör Skuggan. Till det läggs T6 där utfallet 6 även ger en mått av lyckande. Antalet T6 beror på vilken egenskap som används.

De tre egenskaperna är Body, Heart och Wit - Gandalf har fått säga sitt om vad som definierar den gode äventyraren. Till allt detta tillkommer sår, utmattning, Wisdom, Valour mm.

Det känns Tolkien
Hela settingen känns Tolkien och den känns - rätt. Vad jag inte fattat när jag köpte var att det här är det första av tre rollspel eller delar som kommer utspela sig i Midgård. Den tar sin början några år efter sluthändelserna i boken Bilbo och utspelar sig runt Dimmiga bergen och Mörkmården. En klassisk äventyrarmiljö och antagligen det som jag höll mest kärt i Tolkiens litteratur, det som var mest saga för mig.

Sjyssta delar i regelsystemet
Det finns några grejer jag gillar med regelsystemet och settingen. Ett: det handlar om den blandade äventyrargruppen som möts för att äventyra. Regelmässigt så styrs kampanjreglerna av hur äventyrsfasen följs av en Fellowship phase när man ska vila upp sig för vintern och utföra kampanjspecifika handlingar samt växla in sin erfarenhet.

Två: regler för resandet i vildmarken, där olika karaktärer får roller som scouter, jägare etc och hur man ritar sin resa på kartan påverkar hindren på resan. Det är nog det som känns helt rätt och gör mig mest lycklig - resan är för mig viktig i att spela rollspel.

Det kommer mer
Ja - det känns kul att en massa produkter är på gång - eller i rykteskvarnen i alla fall. Men säkert är att de två rollspelen som följer kommer: The Errantries of a King och War of the Ring. det första handlar on Aragorns resor i Väster innan ringens krig och det som händer i Ringentrilogin och det sista är rätt självklart.

Sammanfattnignsvis så är det här rollspelet ett sådant lyft mot MERP så det skräller - och det är nog ett bra spel i dagens mått också. Jag ger det Irrfärders första nördfemma - väl förtjänat.

Många nya inköp

2011-08-12T22:44:00.000+02:00

Jag sitter och funderar på om det här verkligen är av värde att dela med sig. Tvivelaktigt - men jag gör det ändå, besatt som jag är av att få visa upp mina nya grejer. Senaste månaden har det inhandlats en hel del saker och tor det eller ej - jag har faktiskt läst en hel inhandlad produkt - Null State.

Så det som gjort mig mindre rik är Null State, Battleship Galaxies och The One Ring Rollspelet. Dessutom finns det en stor beställning på små söta robotar till Dust Tactics som bara väntar på att få komma hit. Har jag spelat något av detta - nej så klart inte - men en dag så händer det. I väntan på att jag ger er mina synpunkter kan ni surfa vidare på länkarna och se vad som finns att se om de tre sakerna.

Stars Without Number - en ny stjärna föds

2011-08-11T11:18:00.000+02:00

Här om dagen stötte jag på en ny stjärna på sf-himmeln - i alla fall om man får tro vad andra tycker. Stars without number är ett old school rollspel med grund i D&D men med mycket nytt och spännande. Det har utvecklat sandlådespel i rymden med bra sätt att göra nya planetsystem och fraktioner på.

Istället för att bli långrandig skickar jag er vidare till recensionen på Grognardia, de snygga rollformulären på Mighty Atom och sist men inte minst Sine Nomines hemsida där du kan ladda ner pdf:en gratis.

Läs och njut!

ENnie Awards 2011 - vinnare

2011-08-07T08:54:00.000+02:00

Vad kan man säga - urban fantasy verkar inne, eller är Fate 3.0 sååå bra? Någon som provat.

Här har ni alla vinnare.

Jag funderar på om Dresden Files är något att prova eller Jim Butchner-böckerna? Åter - någon som vet?

MTV Geeks bästa rollspel förra året

2011-07-22T23:26:00.002+02:00

Vad ska man säga - är det rätt ordning? Vart passar de svenska rollspelen in?

MTV Geeks bästa rollspel 2010

Kom den här först eller? Själv orkade jag aldrig göra något med det.

ENnie-awards 2011 - dags att rösta

2011-07-22T01:04:00.002+02:00

Nu är det dags att rösta för ENnie-Awards 2011. Med i tävlingen finns bland annat Eclipse Phase, Dresden files och en massa annat. Vad ska vinna? Här kan man rösta.

Teknochock - det ser mörkt ut

2011-07-18T20:44:00.003+02:00

För ett tag sen tog jag chansen att ge synpunkter på delar av spelet Teknochock - som nu finns tillgängligt för alla att läsa. Nu på sommaren har jag själv tagit mig tid att läsa igenom det, då genren, cyberpunk är något jag gillar - eller kanske är det cyber mer än punk, men hur som helst.

Jag gillar Teknochock för det är enkelt. Det känns som konstruktören har haft som mål att det ska vara kort startsträcka för att komma igång. Jag tror att det är extra viktigt med tanke på att man nu för tiden - som äldre rollspelare - kanske inte har så mycket tid, eller som yngre - återvänder till konsolen för lite Mass Effect istället.

Premissen

Man tillhör ett gäng - exemplen på gäng finns i boken - och ska ta sig upp i hierarkin. När man nått tio i status är man färdig och det är dags att göra nya rollpersoner. Jag gillar det - det ger en tydlig riktning på spelet, motiverar att rollpersonerna utför uppdrag och ger en naturlig samhörighet - i alla fall om man väljer samma gäng.

Reglerna
Regelsystemet har jag svårt för att få grepp på - det vill säga hur det kommer att funka när man spelar. I korta ordalag ska man slå under ett FV mellan 1 och 20 med ett visst antal tärningar (T6). Är summan högre än FV har man misslyckats, men samtidigt har man inte lyckats om man inte får in "träffar" (1-3 på T6) med sina tärningar. Med andra ord, ju fler tärningar desto större chans till "träffar" men samtidigt större chans till misslyckande. Jag har svårt att översätta det mentalt till vad man ska våga göra i spel - man får prova sig fram. Dessutom känns adderandet lite jobbigt (och jag kan räkna). Men egentligen är det svårt att veta innan man provat.

Desto mer gillar jag att allt styrs av tio färdigheter som är varandras motsatspar. Med dem kan man göra allt (om man är bra). Gillar skarpt valen av namn som Neuro, Etno, Media, Soma, Gnos.

Strid känns som det blir enkelt, även om det må vara dödligare än jag känner att genren behöver - men återigen är det medvetet valt och inget man kan veta utan att prova. Ett skönt system för att räkna ammo finns också.

Det jag saknar i reglerna är lite regelfunktion för ens bakgrund, upplevelser och personlighet - lite indie-influerade saker helt enkelt. Man får det utmärkt som tips och förslag, men jag hade gillat att det bjöds mer på det ur regelsynvinkel.

Världen
Den beskrivs i korthet, men det räcker - särskilt om man kan genren - och det känns som boken riktar sig till dem som känner till den och har läst Neuromancer några gånger (jag tar i lite). Jag får en känsla av delar av rollspelet Tellus i det kortfattade sättet att beskriva världen, men jag kan inte säga på vilket sätt.

Utrustning och liknande behandlas också koncist och kanske lite för kort. Jag saknar (och skjut mig för det), lite balla vapenbilder. Pinsamt att skriva men en vapentabell på en A5 sida i ett cyberpunkspel känns lite lite.

Råd och Tips
Ja, det finns det - jag gillar råden till spelledaren och det intro-äventyr som finns (inspirerat av Hårda Bud till Mutant 2089). Särskilt härligt är att det är koncist skrivet, men att varje scen har en utmärkt setting och stämningstext i form av ett kort stycke. Ett bra avstamp till att börja spela, helt enkelt.

Jag skulle säga, på bas av det jag läst, att Teknochock är ett bra cyberpunkspel. Det finns saker jag funderar på men det har inte hindrat att jag föreslagit att vi ska spela det som en one-off med de färdigskapade rollpersonerna. Jag ger det en svag nörd-fyra, men det är mest för att jag inte provat att spela det.

Operation: Fallen Reich - Reglerna

2011-07-15T01:08:00.001+02:00

Detär ju helt fel att inte berätta något om reglerna när man spelat OFR ochsärskilt det nyskapande Life Board:et. Vad kan jag säga om det då - det tartid. Förr var det helt okej att sitta hela kvällar och göra rollpersoner. Hey,man gjorde ju sånt för skoj bara. Idag känner jag att det borde vara lika kulmen om man ska spela one-offs och inte kampanj kan det va lite kasst att läggalika mycket tid på att göra rollperson som att rollspela.

LifeBoard:en var kul ett tag, man gick omkring och samlade på sig färdighetspoäng(som senare konverterades till färdighetsvärden) i olika sektorer av planen somrepresenterade olika delar av världen eller platser och koncept. FrånSydamerika till det Stora kriget eller Societeten.

Poängenmed brädet är att man får sin livshistoria skriven plus attman kan använda denför spelare som inte är med vissa sessioner. Kul men i fallet med one-offs hadedet räckt att göra dem för hand på det gamla goda viset. Särskilt då speletrekommenderar att man har back-up rollpersoner. Jag kan inte se mig självsitta och slå mig runt på brädet igen för en till rollperson. Man kan medandra ord klara sig utan det om man inte ska spela kampanj.

Angående reglerna så kan jag säga att antalet färdigheter får mig att baxna - så retrooch så fel. Särskilt när man under spel inte ens kan hitta dem pårollformuläret om man inte memorerat koordinaterna utan till. Däremot så är det lite roligt att perfekt slag kallas "jolly good" och fummel "oh dear".

Stridssystemet(som SL had glömt till andra sessionen) verkade helt okej - det gick snabbt,var lagom dödligt (med tanke på att alla SS-soldater hade k-pistar) och kändesinte segt. Detockulta fick vi inte direkt testa (förutom spelaren som tog Uru-spjutet), såjag har inte mycket att säga där.

Ska ni andra spela OFR? Gillar ni genren så kör hårt - men det är ett rätt dyrt spel, men ack så vackert. Om inte annat kan det stå snyggt i finbokhyllan. Ni andra då - ja det här är ingen riktig recension utan bara mina intryck, så har ni det inom räckhåll så är det värt ett test.

Operation: Fallen Reich och igenkänning

2011-07-13T18:25:00.001+02:00

Igårspelade vi vår andra session av Operation: Fallen Reich (OFR) - ett spel somjag först var skeptisk till. Jag har spelat Cold City för något år sen, sominte gjorde mig helt förtjust. Delvis kan det ha berott på att jag var skeptisktill settingen och att vi blandade ihop de två regelvarianterna, vilket gjordestrid lite konstigt (minns ett slag när någon hade 15 tärningar i sintärnigspöl).

Detär lite konstigt att jag inte skulle gilla settingen med lite ockult, andravärldskriget och tyska nazis som ondingar. Med tanke på att jag gillarsettingen in Tannhäuser och Dust (Tactics). Men där finns mer tek och sf-inslagoch det är väl det jag gillar. Jag är ingen renodlad historiebuff som bryr sigom att det ska stämma exakt.

Mendet visar sig i slutänden att allt beror på igenkänning. När vi spelade OFR såhamnade vi tillslut i en blandad stämning av Örnnästet, Inglorious bastards,'Allo, 'allo hemliga armén, Indiana Jones, Band of brothers och diverse andrakrigsfilmer från när man var liten.

Ochdet var det som lyfte spelet - den tydliga igenkänningsfaktorn. Jag skulle sägaatt det är nästan det viktigaste för att göra ett spel lättspelat. Tittar jagpåde senaste årens spelande, dvs sen jag började med rollspel igen, så är demest lättspelade och kanske också många av de bästa speltillfällena koppladetill spel där man har mycket referenspunkter och känner igen sig. Exemplen ärfå men de tre är Western (med soundtrack från spagettiwesterns i bakgrunden),Barbarians of Lemuria (med Conan och Indiana Jones soundtrack) och slutligenOFR.

Samtidigtär frånvaron av tydliga referenser det som gör andra spel svårspelade om maninte är rätt sorts nörd för den specifika subgenren. Coriolis är ju ett tydligtexempel på det - frustrationen av att det är orientaliska mattor ochvattenpipor i varje hörn som en pastisch på vad orientalism är.Igenkänningsfaktorn från annan litteratur eller film saknas helt.

Minlösning på det är att ta de delar ur andra genres som jag känner igen-nybyggaren ur Western som kolonisatör eller legofolk i Kuas djungel, denpulpiga känslan ur Indiana Jones eller Sword and Sorcery för äventyrarkänslanoch biotek och genetik ur diverse cyberpunk för teknik och humaniter. Jagtycker det funkar bra.

Vilka är de genrer som funkar bäst? Eller undergrupper om man tänker så?

Jedi Blackbird, ett spel för berättare - bara?

2011-06-21T09:44:00.000+02:00

För några veckor sedan gjorde jag det som nyligen nämnts på boningen.org - eller nästan i alla fall. På grund av irrationella orsaker i vår spelgrupp så gick det inte att spela steampunk utan vi fick prova Star Wars-varianten på det legendariska indiespelet Lady Blackbird - Jedi Blackbird.

Jag tspelledde, i den mening man nu gör det i den Solar Systems-hybrid som spelet är. Det korta svaret på frågan - var det kul - är, ja det var kul. Det var väldigt annorlunda mot när man spelar de tradiga spel vi normalt ägnar oss åt.

Det nämndes inte så mycket på boningen vad som var roligt, men inte heller det som inte var så bra (min åsikt då). Det roliga var att det blev en massa rollspel, en kul story som rullade på och att spelarna verkligen körde på med sin rollpersoner. Det sista kan bero på att det var en one-off och att det var färdiga rollpersoner.

Innan man börjar klaga på systemet kan jag kort beskriva hur det funkar. Ens rollperson har färdigheter med flera undergrupper, tex Jedikraft, med undergrupp Lyfta, Krama, Snabba beslut etc. Sen har man ett antal resurstärningar och ett antal grundtäningar. När man ska göra något, berättar SL en svårighetsgrad där 2. Slår du två träffar (4-6 på T6) så lyckas du. Om svårigheten är hög kan det vara poäng att använda färdigheter och tagga undergrupper - så hugg med ditt svärd, säg att du gör det snabbt och använd din Jedikraft och taggen snabba beslut och du är uppe i 4 tärningar. På det kan du sen lägga till dina resurstärningar som då försvinner om du lyckas. Resurstärningar återvinner du genom att rollspelare en scen där du utelämnar något om din bakgrund - det kan tex vara en flashback mitt under en strid.

Elegant eller hur? Misslyckas du kan du drabbas av tillstånd som avväpnad, skadad, dödad etc. Men du får försöka igen men med högre insats och svårighetsgrad - som SL bestämmer.

Jag tror att ett av problemen - som jag upplevde det - är att det lämpar sig bättre för one-offs än för kampanjspel. Det kanske berodde på att det var Star Wars och inte Lady BB som jag egentligen ville spela.

Sen hade jag och några av de andra missat en grej, troligen eftersom jag trodde det var som i V0 eller Coriolis-V0 - nämligen att de tillstånd man ådrog sig inte påverkade mekaniken alls annat än genom fictionen. Fick man tillståndet skadad betydde det inte mer än att man var skadad. Det påverkade inte hur bra man kunde hoppa (om man nu inte tyckte att skulle göra det). För vår tradiga grupp tror jag det var lite svårt - för vana indiespelare är vi nog ufon.

Sen upplevde jag att "taggandet" av undergrupper ofta bara handlade om att väva in så mkt som möjlig - jag använder min Jedikraft, lyfter, kramar, svävar upp och tar ett instinktivt beslut (med andra ord återberättat) och får 7 tärningar. Möjligen att det är menat så, men jag upplevde det stundtals fånigt att man föröskte väva in alla taggar i en handling även om det blev krystat. Samtidigt är det något som premieras av spelet.

Sist så måste jag väl säga att spelet gör att spelaren och dess rollperson hamnar i rampljuset - vilket kan leda till problem. I vårt fall att alla vill vara i rampljuset samtidigt. Det finns regler för att assistera varandra, men det blev mest att alla ville göra själva. Något att ha i åtanke.

Med andra ord, Jedi Blackbird gjorde att man fick stort fokus på karaktären och dess historia och handlingar men själva berättelsen hamnade i bakgrunden - berättelsen som skulle spelas ut av spelarna vill säga. Jag saknar det.

Man kan se allt det här som råd för er som ska testa LBB eller Jedi BB - se till att strukturera det så en person i taget får ha scenens rampljus, att återvinningen av resurstärningar känns kul och att man kommer överens inom gruppen hur man vill göra med taggandet och vem som säger stopp om det blir för absurt (om man nu inte vill ha det så), bordet eller SL.

Med det sagt, Jedi Black Bird var himla kul, det var ett roligt sätt att göra en berättelse, men med det systemet ser jag inte att det håller i längden om man inte bara vill berätta.

Ashen Stars - ett coolt nytt spel!

2011-06-08T22:45:00.001+02:00

Här om dagen upplystes jag om Pelgrane press's nya spel, Ashen Stars. Ett spel i min favoritgenre, science fiction. Det är ett spel när man spelar frilansande deckare eller poliser som reser runt i utkanten av den civiliserade rymden och tar olika jobb. Spelet har inte kommit ut men finns på pre-preorder redan nu. Något jag fixat - så jag kan läsa igenom det.

Ashen stars är himla intressant av flera anledningar. Här är några:

Man har en specifik skeppsroll och planetbunden roll
Ingen är kapten utan man är en jämlik grupp (passar rollspel så klart och problem som kan uppstå i exempelvis Rogue Trader finns inte)
Rymdskeppen har olika platser och positioner som gör alla delaktiga i rymdstrid
Cybernetik och bioteknik är integrerat - det gillar jag. Det motiveras på följande mycket smarta sätt - "For example, wetware and cyberware technology are not commonly thought of as space opera elements, because they entered the SF lexicon relatively recently. Their pervasive use in this setting adds an outward dash of alien-ness to even its human characters".
Man spelar i avsnitt, med samma dramatiska tanke som i en tv-serie.
I settingen finns FTL-korridorer som i en av mina favoritböcker.

Med andra ord finns en massa av de saker som borde integreras i det nya Coriolis och som redan är påtänkt kan man tillägga. Jag kommer hur som helst återkomma med mer om Ashen Stars här på bloggen. Under tiden kan ni läsa mer här.

Legenden om Morwhayle

2011-06-02T23:07:00.000+02:00

För några månader sen skrev jag om Peter Bergtings då kommande bok Legenden om Morwhayle. Snygga bilder, skön Drakar och Demoner-känsla på framsidan, ja för mig kändes det helt rätt. Nu har jag läst boken - eller, ja, för ett tag sen. Men nu är det dags för en recension.

Till att börja med, det står att boken är från 9 år, men nog kan en vuxen nörd läsa den och förnöjas.

Boken handlar i korta ordalag om tvillingarna Arteil och Malda, som skiljts åt från barndomen. När boken börjar bor Arteil med sin far i staden Gopnyk och råkar få tag i ett svärd, magiskt sådant av ett stäpptroll. Därefter tar det fart. I nästa stund har hans bortglömda syster Malda hämtat honom genom en portal till hans gamla hem. Varför hon gjort det är oklart till en början men stegvis får man veta mer allt eftersom Malda och Arteil färdas genom landet Peretenau, staden Morwhayle och vidare.

Jag tänker inte säga mer om handlingen utan istället tala om varför jag gillar den här boken. Framsidan, det vet ni redan, bara den gör mig lycklig. Karaktärerna, de känns enkla men växer i boken och fördjupas allt eftersom man kommer längre in i historien. De känns inte på något sätt krystade utan på riktigt.

Världen där boken utspelar sig är skön, inspirerad från Östeuropa i namn. Landskapen som beskrivs känns spännande utan att boken fylls med långa stycken om dem. Staden Morwhayle är något man vill återvända till - helt klart.

Oknytt, just det, boken fylls med demoner, varulvar, odöda och annat oknytt. Men det är inte som i all annan fantasy. Varulvarna är till exempel inte den svarta bestialiska vargbest som i standardfantasy, nej här är det gråskala som gäller. Generellt i boken så känns det som man inte kan luta sig tillbaka på hur det brukar vara i fantasy. Det gillas. De odöda som beskrivs är oerhört naturalistiska med detaljer som känns helt rätt utan att det blir för "gory".

Ärligt talat så är det enda tråkiga med boken att den tar slut för fort - jag vill läsa del två och tre nu! Det är å andra sidan positivt - det kommer mer. Under tiden får man hitta på något annat, som att besöka Bergtings hemsida där det så småningom kommer öppna en hel wiki om böckerna och världen eller det nyöppnade forumet. För en själv som är rollspelnörd ser man genast potentialen för spännande händelser som ligger utanför boken, men det är en annan historia.

Jag ger boken en stark nördfyra.

En mer djuplodande recension kan hittas här.

Fria Ligan tar över Coriolis

2011-04-09T10:57:00.001+02:00

Ja, så var det dags för Fria Ligan att axla manteln och på allvar börja producera rollspelet Coriolis. Det kommer bli jäkligt bra! Diskussioner har förts en tid men nu kan vi släppa nyheten. Att ta över Coriolis är naturligtvis något som gör oss ohyggligt glada. För att fira det har vi öppnat upp vår alldeles egna sajt - frialigan.se - besök oss där.

Det enda tråkiga med allt det här är att Järnringen lägger ner (läs mer på deras sajt). För min del kan jag säga att om Järnringen inte hade funnit hade jag aldrig börjat läsa rollspel igen (Mutant: UA, 2003), eller börjat frilansa för dem 2008. Ett stort tack till Järnringen!

Ytterligare en stor nyhet är att Fria Ligan även tar över produktionen av Svavelvinter rollspelet. Läs mer på Erik Granströms blogg och på frialigan.se.

Slutligen - vad händer med Irrfärder utan slut? Jag kommer fortsätta blogga här men även på Fria Ligans blogg och hoppas att ni ska fortsätta följa mig här.

Ni har naturligtvis en massa frågor - ställ de här eller ännu heller på Fria Ligans sajt! Vi ses där!

Nya sätt att titta på Irrfärder

2011-04-04T20:56:00.001+02:00

I dagarna kom flera nya sätt att kolla in Blogger-bloggar. Det är väldigt enkelt. Skriv bara in "view" efter bloggens url och välj sätt att titta på. Själv gillar jag mosaic.

I faller med Irrfärder utan slut skriver ni helt enkelt:

http://irrfarderutanslut.blogspot.com/view

Ha kul!

Vill ni veta mer, kolla här.

Iskallt uppdrag

2011-03-29T23:24:00.000+02:00

Här på irrfärder har det varit dött ett tag. Anledningarna är många och härrör till irl, vilket den här bloggen i och för sig är för mig. En lång Årehelg och biologisk krigsföring från mina barn har i alla fall satt sina spår. Sen har jag också suttit i sträck och tittat på The Wire säsong 1-4. Förstår nu poängen med spelet Revolver.

Nu har jag återfått det redaktionella arbetet med Iskallt Inferno av en Fria Ligan-kollega så det närmar sig layout med stormsteg. Mitt viktigaste uppdrag just nu. Det här skriver jag med risk att uppdatera mer än jag producerar (blink).

Nya Fenix har kommit!

2011-03-24T15:04:00.000+01:00

Idag hittade jag nya Fenix på Presstop (dagsfärsk sa de). Det fanns flera kul saker i den. Till att börja med har vi framsidan som jag gillade skarpt och som jag redan sett. Den är hämtad från den kommande boken av Peter Bergting - Legenden om Morwhayle, som jag upptäckte för några månade sen tack vare en retweet av Magnus Edlund. Den verkar himla sjysst och har fått en introduktionsserie på den associerade facebooksidan. I Fenix kan ni läsa en intervju med herr Bergting.

I övrigt noterar jag att Mahanjis Väktare blev förra årets bästa supplement - grattis till mig och Järnringen! Tack till alla er som röstade på den! Järnringarna går ju inte utan något pris de senaste åren vad jag har förstått. Hur blir det 2011?

Sist men inte minst finns ett färdigt brädspel (som jag ännu inte hunnit läsa) från Gigantoskop och en artikel till Coriolis (som jag inte vågar läsa av rädsla för att se min dåliga korr)

Det perfekta äventyret

2011-03-13T21:08:00.001+01:00

Ja, har man funderat på äventyrets vara och icke vara och kommit fram till att det inte är dött så är det på sin plats att skriva hur det skulle te sig i den bästa av världar, som Doktor Pangloss skulle ha utryckt sig.

Jag anklagas av mina närmaste att vara en Coriolis/Järnringen fanboy, så jag kommer utgå från hur det perfekta Coriolisäventyret skulle skrivas. Allt det här utgår från premissen att man ska skriva ett äventyr som ska spelas av andra personer som inte har samma rollpersoner och att syftet är att publicera det hela. Ytterligare en premiss är självfallet att det inte tillhör indiegenren i den mening att det inte är karaktärsdrivet utan snarare situations- eller settingdrivet.

Kort och koncist är grejen
Till att börja med bör allt vara kort och koncist. Inga utdragna texter och upprepningar i onödan. Om man gör som i Coriolis och arbetar med scener så bör varje scen inte överstiga en sida (4000 tecken) om den inte är väldigt komplex eller uppdelad. Och då ska man ha plats för eventuella motståndare och färdighetsalgoritmer i

Tänk i scener, glöm grottröjet
Jag tror att användande av scentänket är det allra viktigaste när man skriver äventyr. Gör scenen till centrum för enskilda händelser och inte platser, som det var när jag var liten. Glöm katakomber, baser, korridorer, stora kartor etc. De finns så klart, men det viktiga är inte vart gångarna leder eller hur rummen ligger i förhållande till varandra utan vad som händer när.

Vad är då en scen och vad ska den ha för syfte - för tredje gången hänvisar jag till Revolverspels definition som jag använder mig av när jag tänker på scener. Det kan helt enkelt inte bli fel då. En bra grej att göra med scener är att ge dem en specifik stämning eller egenskap. Den kan ha spelteknisk effekt som i Diaspora eller bara hjälpa spelarna att komma i stämning som författarna i Den Långa Marschen gjort.

Förspelet
Det är själva äventyret, men innan dess bör man ha med en kort bakgrund, en synopsis och presentera de viktigaste spelledarkaraktärerna. Åter igen - tänk kort. En bakgrund som blir mer än en sida är antagligen för lång. Synopsis likaså. Håll det enkelt även om det är roligt med komplicerade historier - jag faller allt som oftast själv i den fällan. Här kan man med fördel använda grafisk element som flödesscheman, relationskartor och vanliga kartor för att beskriva vad som sker var och när i äventyret.

När det gäller SLP skulle jag göra som man gjort i Mutantäventyret I Stadens Skugga, nämligen beskriva dem kort, gärna ha en mugg som kan visas för spelarna och ge data på vad exakt är SLP:ns motivation, mål och resurser. I Mahanjis Väktare valde jag att kalla det aktiva aktörer, dvs SLP som kan agera utanför scenskelettet eller parallellt med äventyrets grundhistoria.

Likaså är det viktigt att tänka på vilka platser som äventyret kommer utspela sig på och beskriva dem kort var för sig, med förslag på inredningar, utseende, stämning och andra statister än de drivande SLP. Åter håll det kort, max en sida per plats. Om möjligt håll det till en halv sida. Jag skulle också försöka hålla mig till ett fåtal platser (säg tre stycken) om det inte handlar om en resa som grund för äventyret.

Gör man så här kommer spelledare bara att behöva läsa fyra till fem sidor innan själva äventyrets scener börjar (1 sida bakgrund, 1 sida synopsis, 1 sida SLP, 1-2 sida platser). Sen kan man naturligtvis fördjupa platser och SLP i olika scener.

Slutet
För mig är efterspelet viktigt - konsekvenserna efter äventyret som skapar trådar för framtiden. Men det är också viktigt att tänka igenom belöningar och vad vinsten kan vara beroende på vad som händer. Det finns inget tråkigare än att ha spelat ett helt äventyr och det man får ut av det är de vulkankarbinerna man snodde åt sig. Låt gärna belöningen skapa trådar eller krav på karaktärerna som kan leda till nya äventyr i framtiden.

Episoder
När jag började skriva Mahanjis Väktare tenderade mina scener till att bli rätt komplexa ibland. Jag införde då delhändelser eller episoder som jag kallade det. De kunde vara obligatoriska men ibland fungera som bomber eller vara helt frivilliga. Jag är osäker om det är bra, men har fortsätt använda det i Lubau del 2, framför allt i scener som utspelar sig i en grottröjsliknande setting. Man skulle naturligtvis kunna skriva de som separata scener, men då få inflation på dem.

Akter och drama
I Coriolis faller det sig naturligt att navända sig av akter för att få sammanhållning i ett äventyr där första akten introducerar ävnetyret och sista avslutar det. I mitten sker majoriteten av äventyrandet och där kan jag tycka att man kan ha större frihet. Om möjligt kan man välja att skriva fria scener där som utspelar sig i den ordning rollpersonerna uppsöker dem. Om man inte tänker i akter kan man använda uppläget för drama som beskrivs i Evolutionens barn.

Stämningstexter
Jag är kluven till det här. Jag gillar att skriva dem, men de tar plats, läses antagligen bara en gång och kanske aldrig ens för spelarna så jag tro man bör minimera dem eller helt ta bort dem och ersätta med en rad om stämning eller egenskaper i scenen. Stämningstexter har sin plats på baksidor och som teasers till äventyret (på en blogg till exempel).

Ja det här är mina tankar om det perfekta äventyret. Man kan tillägga att bilder aldrig skadar. antagligen har jag glömt saker eller så tycker ni det är helt fel. Vad saknas för det perfekta äventyret? Vad går bort?

Ännu intet nytt i fabriken

2011-03-11T08:00:00.002+01:00

Det är väl dags för en liten statusuppdatering så här i "början" på månaden. Kan man ha för mycket av det måntro? Antagligen. Tyvärr är det väl så att det står ganska stilla i Fabriken. Utöver en del öl och en massa snack har inget skett sen sist, undantaget artikeln till Fenix som är färdig.

Det planeras en workshop för att styra upp avslutet på Iskallt inferno och Maskmakaren. I övrigt är det oklart när nästa sak ska ske - förutom att Den tredje kaptenen ska vara klar till Lincon.

Där har vi faktiskt haft en workshop som var kort och koncis men mycket börjar falla på plats - det kommer bli bra känner vi. Efter tidigare diskussioner om äventyr så håller jag på att sammanställer mina tankar om hur ett bra äventyr ska vara skrivet - och hoppas kunna implementera det i Den tredje kaptenen. Mer om det härnäst.

Dust Tactics mitt nya favoritbrädspel

2011-03-08T01:07:00.001+01:00

För några veckor sedan införskaffade jag Dust Tactics, ett nytt brädspel som baseras på Paolo Parentes serie. Det är 1947 och det andra världskriget har inte tagis slut utan eskalerats. Man har hittat någon form av utomjordisk metall eller mineral som snabbat på den teknologiska utvecklingen, Vk. Axelmakter och allierade har kunnat konstruera stora stridsrobotar (en felterm då de har förare), byggt laservapen och hittat på annat än otrevligare (i serien än så länge).

Spelet är på gruppnivå och spelas i korta scenarion med hög dödlighet, som tar mellan 30 till 45 minuter. Alla scenarion binds ihop i en kampanj men är fristående. Man kan om man vill räkna vunna scenarion för att se vem som vunnit kampanjen, som i grundlådan heter Operation: Blue Thunder.

Varför blev jag kär i det här då? Det var spelpjäserna så klart. Alla soldater är individuella och väldigt snygga och sen har man robotarna som känns som en fånig nörddröm att få leka med. Visst, det är en del smådelar som ska tryckas på vilket känns pilligt men sen är det en fröjd för ögat.

I grundlådan ingår fyra robotar, två allierade - Hot Dog, Mikey och två från axelmakterna - Ludwig, Luther samt ett antal olika stridsgrupper med skönt pulpiga namn på (BBQ squad med eldkastare eller Laser Sturmgrenadieren med lasergevär) och två hjältar som är tagna ur serien. Till det får man regelhäften, lite terrängdetaljer och stridskartor att gå runt på. Tyvärr tar det rätt mkt plats när man lagt upp 3 x 3 stridskartor. Precis så mycket plats att det sticker ut lite över kanten på mitt matbord.

Jag har kollat in serien lite mer sen jag köpte brädspelet och funnit en skönt pulpig setting med stridsrobotar, galna professorer, genmanipulerade stridsapor, tyska zombiesoldater, ja precis allt man kan önska sig. Det påminner mig lite om känslan i Tannhäuser och möjligen Cold City. Det som kan få folk att rygga tillbaka är väl att serien är rätt så sexistiskt med kvinnliga huvudpersoner med övergödda bröst. Men det var inte därför jag började spela Dust Tactics. Det som är coolt i serien är de kanske lite maxade koncepten som jag inte var säker på att de skulle ta med i brädspelets utbyggnader. Men till min glädje verkar näst nästa låda, Operation: Seelöwe, som handlar om invasionen av brittiska öarna att ha med Die verbesserten.

Vet ni inte vilka det är, kan ni ladda ner Dust comic till er iPhone el padda, eller kolla på sista sidan i Operation: Cyclone. På det hela så är det här mitt favoritbrädspel just nu och jag skulle gärna se ett rollspel med en massa av de teman och setting som finns i Dust.

Spela ondskan!

2011-03-05T23:03:00.000+01:00

När man var liten - typ nybörjare på rollspel - fanns det en romantisk idé om att det måste vara kul att spela onding i rollspel. Tänk att få vara den onda trollkarlen som väcker upp horder av zombies eller den svarta riddaren som bränner ned byar och städer och piskar de mesiga alverna i svärdskonst. Tänk att få spela orch och bli hövding för rövarklanen.

Tyvärr var det väl så att det antagligen inte skulle vara så roligt, att bränna byar och mörda folk, hur kul kan det vara i längden? Ondskan i de fantasyrollspel jag spelade (läs: Drakar och Demoner) var ganska svart på en svartvit skala. Ingen fantasi och inget djup. De onda tvivlade inte på att vara onda, de bara var det*. Det fanns inte någon sorts utilitaristisk ondska som man skulle kunna känna igen i verklighetens gråskala av gott och ont. Därför var väl det dömt på den tiden.

Nu får man chansen igen - med FFG:s Black Crusade. Nu kan man spela för kaos och ondskan. Kommer det att funka? Jag är delvis skeptisk men enligt reklamtexterna så handlar det mer om gråskala än svart ondska. I Warhammer 40 K:s universa är det kanske inte så konstigt - för mig är världens så kallade "goda" - ett gäng imperialister, fascister och psykopater och annat möjligen värre - inte något att hänga i granen.

Vad tror ni, går det att spela ondskan?

*Jag skulle så här efter fem minuters eftertanke säga att Svavelvintersvitens ondingar hade mer djup.

Saker jag har att läsa

2011-02-25T00:51:00.001+01:00

Insåg att min läsfrekvens under den så kallade föräldraledigheten gått ner. När jag igår köpte ännu ett rollspelssupplement frågade en nörd om jag verkligen läser allt jag köper. Sorgligt nog är det inte så. Därför har jag tagit mig i kragen för att skriva det här nonsensinlägget. Frågan till er läsare är, vad börjar jag med?

Rollspel och supplement:

Apocalypse World
Sunward (Eclipse Phase)
Gatecrashing (Eclipse Phase)
Deathwatch
Into the Storm (Rogue Trader)
Winds of Magic (Warhammer 3)
Mouse Guard

Böcker:

400 Billion Stars, Paul McAuley
Winterstrike, Liz Williams
Incandescence, Greg Egan
Transition, Iain Banks
Tales, HP Lovecraft
Corsair, Clive Cussler
Stealing Light, Gary Gibson
Nova War, Gary Gibson
Brisingr, Christopher Paolini
De dödas rike-serien, Sofia Bergting
Projekt Nyaga, Peter Nilsson
Metal Swarm, Kevin J Anderson
The Ashes of Worlds, Kevin J Anderson
The Road, Cormac McCarthy
The Gabble, Neal Asher
Persian Fire, Tom Holland
Land of the Headless, Adam Roberts
The City and [The City], China Mieville
Baltimore or, The Steadfast Tin Soldier and the Vampire, M Mignola och C Golden

Det var det hela just nu. Säkert en del bortglömt men det här är det som står på "att-läsa-hyllan".

Äventyret är inte alls dött

2011-02-23T01:29:00.000+01:00

På boningen har det nyligen diskuterats om äventyrets vara och icke vara samt givits förslag till lösning. En diskussion som jag missade. Därför väljer jag att sammanfatta mina tankar här.

Till att börja med anser jag att äventyret har en funktion och kommer leva vidare. Det som diskuteras i den första inlägget är egentligen att äventyr är dåligt skrivna eller förmedlade och oftast beror det på dålig struktur och (min åsikt) alldeles för mycket text och upprepningar. Själv vet jag hur mitt skrivande har blivit mer och mer koncist och fördelen med att jobba i grupp har även gjort sitt. Skulle jag skriva mitt första scenario idag, skulle det sannolikt innehålla mindre text för samma historia.

Det andra inlägget tar upp den vanligaste lösningen, som helt enkelt är äventyrets motsats, Story Now, om jag inte missuppfattat det. Man skippar äventyret och ber istället karaktärerna driva historien. Allt bygger på hur karaktärerna är skapade och deras inbördes relationer, som jag får för mig helst bör innehålla någon sorts konflikt för att ge det hela dynamik, åter - detta är min (miss)uppfattning.

Det kan finnas något yttre hot (som i AW) som fungerar som en sorts grund, men annars är det helt enkelt det spelarna skapar via sina karaktärer som ger historien. Spelarledaren funktion blir att provocera spelarnas inneboende konflikter. För min del låter det här som något som kan bli hur bra som helst eller pannkaka och det beror väldigt mycket på spelargruppen. Dessutom är det inte överförbart till andra grupper. De skapar ju egna rollpersoner. Hur coolt det än var för en grupp kan ingen annan få uppleva det.

En kul sak med äventyr är ju att man kan prata med andra om hur de gjort, vad som hänt dem när de spelade en viss scen eller kampanj.

I kommentarerna ger Sven ett bra argument mot äventyrens varande, med exemplet, att i alla andra berättelseformer (undantaget dataspel) är det karaktären som är det viktiga och att historian skulle gestalta sig helt annorlunda om man bytte ut huvudpersonen. Samtidigt kan jag inte se det som något negativt - att resan genom historian blir annorlunda. För mig är det inget argument mot äventyret.

För mig är just det viktiga med äventyret att få fram en cool och spännande historia. En historia som jag, som författare, har en väg och ett slut för. Men det kommer säkert utspela sig på olika sätt för olika grupper. Och det inte ett argument mot att vilja förmedla en historia som kan upprepas av olika personer. Jag gillar att säga att det finns någon grekisk nobellpristagare i litteratur som sagt att målet är inte det viktiga utan resan dit. Äventyret är för mig resan dit och slutet är en liten del i det hela.

I sista delen tas det upp hur man skulle kunna tänkas göra. Det slutar med en ett nöjesfält, fisktank eller spindelnät. De tre varianterna beskrivs väldigt koncist och bra på Järnringens Forum (inlägg), med exempel vi alla känner till.

Vad är då det bästa äventyr jag spelat/spellett i modern tid - jo, I Stadens Skugga, till Mutant. Och med det säger ju nästan emot mig själv. Det är allt annat än ett klassiskt äventyr, men samtidigt är det något som kan överföras mellan grupper och inte bara bygger på karaktärerna som skapats.

Men, för min del hade det blivit lättare att hantera om det fanns ett slut, fanns platser beskrivna etc. Jag fick skapa det själv - det gick jättebra och blev ascoolt (om ni orkar kan man läsa den långa krönikan här). Var det vad konstruktören hade som mål, antagligen, men antagligen annorlunda också.

Jag har skrivit äventyr som följer en relativt klassisk mall, det vill säga en tre aktare, vilket förespråkas i Coriolis. Det jag tog med mig från I Stadens Skugga är det jag valde att kalla aktiva aktörer, det vill säga att ge en beskrivning av de viktigaste spelleldarpersonerna, deras mål, plats i scenariot och resurser. Med det och scenstrukturen kommer man långt.

Ännu längre kommer man genom att göra som det är tänkt i Ikonernas Nåd, att ge rollpersonerna en kampanjroll. Jag tror det kan vara vägen att ge äventyr mer karaktärsdriv utan att hindra spelarna från att skapa sina rollpersoner.

Bästa supplement och rollspel 2010

2011-02-22T12:26:00.000+01:00

Nu är det hög tid att rösta fram förra årets bästa supplement och rollspel i Fenix. Jag tar upp det i rent jäv, med tanke på att ett av supplementen är Mahanjis Väktare. Jag hoppas på kanske fem röster om man ska tro på Piruetts analys av antalet Coriolisspelare (blink) - om de fem nu röstar.

Röstningen pågår till första mars och man kan som röstande vinna en prenumeration på Fenix. Här kan ni rösta.

Nästa Fenixartikel, nästan klar

2011-02-21T20:26:00.000+01:00

Dags för en lite uppdatering. Jag kan väl säga att det inte finns mycket att säga - tyvärr. Vi är nu nästan färdiga med nästa Fenixartikel om prospektörsklanerna i Gränsrymden. Som det ser ut just nu, blir det nog den sista artikeln om Gränsrymden i Fenix. Sen blir det ett uppehåll till höstens Fenix när mittbilagan öppnar upp en annan del av tredje horisonten. Det är i alla fall förhoppningen.

Anledningen är att vår bildmakare inte hinner göra så mycket bilder och mittbilagan kommer kräva en hel del kartor och mugs. Det betyder ju inte att Gränsrymden är slut, två scenarion ska skrivas under våren med målet att funka som konventsscenarion på Lincon och SSK.

Nog om det - en del undrar säkert vad som hänt med Iskallt inferno och Maskmakaren och det enkla svaret är väl, typ nästan ingenting. Jag skulle säga att det beror på att ett annat projekt står och stampar lite just nu och då tappar man lätt motivation. Så enkelt är det. Tids nog kommer de, tids nog.

Spindellastaren och annat smått och gott

2011-02-09T20:13:00.000+01:00

Som sig bör i januari, händer det ingenting - även om förhoppningar fanns till stordåd. I Fria Ligans kammare nöts det sakta på med olika saker. Iskallt inferno får verkligen den sista korrekturen. Det ska bli nästa släpp, det har högst prio. Under tiden så singlar det in bilder till Maskmakaren, bland annat den oerhört coola spindellastaren som används i Djachroums stora lagersektorer där gravlastare inte hör hemma.

Samtidigt har jag fått lite fart i mina spattiga tangentbordsfingrar och skrivit ett utkast på nästa artikel till Fenix som handlar om Gränsrymdens prospektörer. I den får vi stifta närmare bekantskap med klanerna, höra om nya händelser i Gränsrymden och lite om prospektörens vardag med inmutningsbrytare och besatta gruvdrönare. Dessutom ges ledtrådar till den storkonflikt mellan nomader och klaner som hotar att bryta ut och kan dra in flera mäktiga fraktioner från Coriolis. En av de viktigaste aspekterna med artikeln är att prospektörsklanerna inte ska skildras som onda. Målet är Gränsrymdens konflikter inte ska vara helt svartvita.

När nu utkastet är ute för kommentarer kör jag vidare med nästa tilltänkta artikel som kommer handla om min favoritstation i Gränsrymden. Den som kan gissa rätt får något!

Den tredje kaptenen

2011-01-17T18:08:00.001+01:00

Idag har jag anmält vårt bidrag till Lincon 2011, Den Tredje Kaptenen som är den fristående fortsättningen på Ljusblommans Mörka Blad. Är ni intresserade av att SL: a, så anmäl er på Lincon: s hemsida. Här kommer en teaser.

Han drog undan det röda sammetsdraperiet och tittade in på den lilla fyrkantiga gården.

Längs väggarna löpte öppna träbalkonger där kurtisaner, nasare och Djachroums grädda - till ljudet av en bariaballad signerad Sani Sowal - stillsamt manövrerade runt varandra i societetens intrigspel.

På gården stod täta klungor av små asharaträd med prunkande frukter och över takåsarna kunde man skymta de glimrande ljusen från Himmelshålet. Han tog ett djupt andetag, som en förberedelse på sanningen han skulle yppa, och skulle just stiga in på gården, då en skepnad lösgjorde sig från skuggorna intill.

Det räckte med en blick från gestaltens mörka ögon och han förstod att hans liv var över. Främlingen log ett glädjelöst leende och lade handen på hans arm. Det sista han uppfattade var en doft av jasmin och ljudet av Sowals vackra stämma, innan hans hjärta stannade som kramat av en inre hand.

Förrädaren sjönk död ner och över honom föll det karmosinröda draperiet. Några av de eleganta besökarna på Fru Sawas teater vände sig nyfiket mot ljudet men tappade snabbt intresset när de insåg att föreställningen inte hade börjat. Ingen såg honom.

I Den Tredje Kaptenen, slängs Hjältarna rakt in i Djachroums intriger. Allt börjar med ett attentat på Guvernörspalatset under firandet av Lyktornas natt. Jakten på förövaren kommer föra Hjältarna genom stationens labyrintiska grottor ut i rymdens mörker för att uppdaga en hemlighet som mäktiga krafter vill hålla glömd. En hemlighet som kan förändra Djachroum och Gränsrymdens framtid för alltid.

En titt på Gubdan

2011-01-04T16:59:00.000+01:00

Så här i början på det nya året känns det som saker verkligen kan ta fart. Maskmakaren är på gång och jag tänkte ge er ert smakprov på en av de karaktärer man stöter på i scenariot, poeten Gubdan. Ni får gissa om han är en riktig ordkonstnär eller inte.

Coriolisscenario på Lincon 2011

2011-01-03T16:33:00.000+01:00

Lite innan jul blev vi tillfrågad av Mattias Lilja om vi kunde skriva något scenario till Lincon 2011, som ska rikta in sig på rollspel i år. Efter lite diskussioner och några öl stod det klart att det borde hinnas med. Några av oss kommer besöka konventet med Lilja.

Konventet går av stapeln 1: a till 6: e juni. Är ni intresserad av att spelleda hör av er till mig eller direkt till Lincon.

Ännu ett scenario till Coriolis

2011-01-02T18:19:00.001+01:00

Slösurfar och hittar en bra start på år 2011, ett färdigskrivet Coriolisscenario på Åsa Roos blogg Discordia. Det måste kollas in för er som rullar på tummarna istället för att spela Coriolis.

Född i Gråterskans tecken

Irrfärder: 2010

2010-12-31T01:16:00.000+01:00

Året är näst intill slut. Dags att sammanfatta vad som skett och vad jag gaggat om samt allt som jag glömt att följa upp.

Jag kan konstatera att jag haft mer trafik i år än förra och skrivit mer inlägg, vad det nu förtäljer. Ska hålla mig kort avseende statistik, för jag vet ändå inte hur jag ska få fram allt. Men det jag lätt kan se är sånt som hänt efter att Blogger startade sitt statistikverktyg. Populäraste inläggen sen juni 2010 är Apocalype World har anlänt och Världens bästa rollspel (just nu) där jag snodde trafik från Piruett så de räknas väl inte. I verkligheten var det mest frekventerade Onlinematerialet till Mahanjis Väktare. Annars är bokrecensioner vanliga på top 10 med Ark, Flood och The January Dancer.

Våra två misslyckanden, att få färdiga innan årets slut, Maskmakaren och Iskallt inferno finns även här. Slutligen är det väl värt att nämna att Warhammer vs Barbarians var av relativt stort intresse och att i mina ögon vann Barbarians till slut.

Då lämnar vi statistiken och kollar vad som egentligen har sagts här. Till att börja med kan det alltid vara kul att se vad som hände med ens Nyårslöften. Hoppsan, det var mycket som skulle hända:

Jag hoppas, men lovar inte, att jag under det kommande året ska kunna avsluta Lubau-sekvensen, få åtskilliga delar av Horisontens ände färdiga i vårt samarbetsprojekt (däribland något konventsscenario). Det vore också himla kul att få upp en sida om [Projekt] Fornfynd och Skattemarker och [Projekt] Awadhi-systemet, men det beror lite på.

Man kan konstatera att L2 inte blev färdigt, men HÄ-associerade saker kom ut. De två [Projekt]:en får man skämmas för. Däremot fick jag i alla fall en del rollspel spelade 2010: WHFR3, Rogue Trader, 3:16, BoL och V0. Men ni ska veta att det varit diskussioner om spel (eller var det hösten 2009).

Annars började året med en rad WHFR3 recensioner och referat (se januari). Under våren spelade det en hel del Warhammer som kändes nytt och spännande med en massa potential.

I god anda var det förseningar av Ljusblomman till mars för att matcha den till vårens magnum opus från Fria Ligan, Fenixbilagan Gränsrymden och Djachroum, som också var öppningen för Fria Ligan som grupp eller så. I alla fall officiellt. Jag minns med glädje hur vi fick mejl och ett telefonsamtal från Järnringarna som var nöjda med Fenixbilagan, som passade som en pusselbit i deras vision av tredje horisonten.

I början av året skrev jag om att jag hade lite egna rollspelsambitioner eller tankar, men så mycket mer blev det inte. I mars var det mycket diskussioner på piruett.se om rollspelmoduler och jag funderade mycket på Scenarioskrivande till Coriolis. I relation till det skrev jag om Resan som koncept för äventyr eller rollspel, något som jag tycker är underutnyttjat men många andra tycker är bara att snabbspola förbi. Annat i rollspelsbranchen handlade om vem vi ska skriva för. Vi skriver för mycket material för spelledare och för lite för spelare, som samtidigt kan vara väldigt lata och inte orka läsa in sig.

Nästa stora grej för min del var ju att Mahanjis väktare fanns att förbeställa i mars. Under våren hann vi sen avsluta Mysterier till Gränsrymden, som var spelarmaterial till två fullängdsscenarion där det ena ännu inte är färdigt. Sen tog det stopp kan man säga om man är hård. Under sommaren väntade en hel del folk på att Mahanjis väktare skulle dyka upp. Det tog sin tid, men det var härligt att få den i handen tillslut, lite mer än sex månaders skrivande, 10 spelsessioner av speltest och mycket, mycket kartor. Blev tillsagd av Järningarna att inte göra så mycket kartbeskrivningar i fortsättningen. Check.

Nästa stora nyhet, var min nya leksak, iPaden (”paddan”) som införskaffades i april när den var världsny och jag var fast i Nordamerika på grund av masshysteri relaterat till osynligt damm som inte kunde ses med satelliter, markradar, flygradar eller ens gjorde någon påverkan på flygmotorer. Den visade sig var en grym leksak och även hjälp vid rollspel [länk]. Naturligt nog ledde paddan till att jag började köpa E-böcker som jag till en början läste mest på ifånen, för jag – öhh – orkade inte släpa på paddan.

På Gothcon släpptes en bomb som kanske var en riktig nuke för Riotminds om man får döma av diskussionen på piruett igår. Delar av idén att gå online är nog inte dum, Rollspel ska ju in i den digitala eran förr eller senare. Under slutet av sommaren så diskuterades det vilt om rollspelens död – för mind el blev det en skön Nördöl av det.

Under sommaren fick jag också vårt första frilansverk (frilansare till frilansare = gästskribent), Iskallt Inferno av Adam Palmqvist (Coffinshaker på Järnringen Forum), som efter redigerande blev ett av de mest lyckade, eller spelade scenariona på SSK 2010.

I slutet av sommaren skrev jag en hel del på bloggen, nu fick jag mina exemplar av Apocalypse World och Freemarket som jag skrev en del om men aldrig kom till slutkläm på, mest för att jag inte hade någon som ville spela det och att jag inte fattade kortmekaniken. Vi hade även några lyckade sessioner med the Gathering Storm och Sociala konflikter i Warhammer, men sen tog WHFR3 slut.

Warhammer slogs lätt ut av Sword and Sorcery i form av Barbarians of Lemuria, som Nisse fått som recensionsexemplar för Fenix. Missa inte BoL är det enda jag kan säga.

Under slutet av hösten gick det segt. Vår grupp hade tröttnat på WHFR3 och vi diskuterade vad som skulle spelas härnäst (jag är vanligen för Coriolis i alla lägen). I brist på Coriolismaterial som jag skulle skriva (vi fick ju bara ut Surha i Fenix) och inspirerad av Eclipse Phase modulen Sunward (som jag inte heller läst) började jag fila på ett Phase Zero regelsystem baserat på V0. Annars var det mycket ”vägg” i slutet av året. Det stora lyftet var nog framsidan till Maskmakaren som fick mig på topp igen.

Året avslutades med en skön Coriolisrevival när vi testade ett alternativt spelsystem och en stark önskan om att göra brädspel (Coriolisbrädspel!) efter att ha spelat Skuggspelet.

Det blev en del recensioner under året. Under första halvåret handlade det om WH3 och 3:16. Under hösten blev det nog bara en halvdann genomgång av Freemarket.

Bokrecensioner blev det desto mer av och tydligen är de vällästa. Terminal World hade potential till att bli ett bra äventyrslandskap till Mutant, men som vanligt orkade jag inte slutföra det. Något inspirerad av piruett.se så rabblade jag lite senare upp Böcker jag skulle läsa (2 av 5 hittils och en i bokhyllan). Bäst var nog January Dancer men även The Windup Girl som jag läste i slutet av sommaren var något speciellt.

Filmrecensioner var det inte lika många, bara Solomon Kane och Book of Eli, som båda passade mitt humör när jag såg dem.

Slutligen - bildteasers är något jag själv gillar så det blev en del (liten försmak, ipad för rollspelare, mysterier i gränsrymden, iskallt inferno, maskmakaren, en teaser till).

Ja det var det året. Jag får tacka er för att ni hängt på och hoppas att ni fortsätter nästa år – som blir ett Coriolisår! Och ett Fria Ligan år!

Skuggspelet, så ska ett brädspel vara

2010-12-30T17:48:00.000+01:00

Här om veckan hade jag privilegiet att spela Skuggspelet med en av konstruktörerna. Skuggspelet är den brädspels-lika delen av Trakorienrollspelet, där större aktörer, Skuggfigurer, kan agera mellan spelomgångar i rollspelet. Mekaniken är den samma som i rollspelet, det vill säga tärningspölar men i skuggspelet så funkar Ödestärningar lite annorlunda.

Vårt syfte med at spela Skuggspelet var att testa det som brädspel framför allt, tror jag i alla fall.

För en som älskat Svavelvinter-sviten till Drakar och Demoner är det här det bästa som hänt på länge. Jag fick iklä mig den färdigskrivna rollen som Goba da Grummi, chef för underrättelsetjänsten med resurser i form av hemliga agenter, hållhakar på makthavare och informatörer.

Skuggspelet går ut på att medels komplotter lägga under sig så mycket sfärer (landområden i Trakorien som Milacke, Soblak etc) som möjligt och få så mycket inflytande som möjligt. Allt eftersom man får mer inflytande så kan man göra sina resurser starkare och få nya resurser. Jag fick till en zeppelondbrigad innan vi var färdiga.

Det sköna är att resurserna är ”rollspeliga” och man måste förklara hur man använder dem när man utför sina speldrag. Vad gör jag med mina hemliga agenter för att öka mitt inflytande i Tricilve?

Grundmekaniken bygger alltså på områden/sfärer där man startar med en viss mängd inflytande (0-3) och ett visst anta resurser med olika nivåer (1-3 vid start). Sen är det bara att försöka att utöka det genom komplotter.

Det är så här ett brädspel ska funka – reglerna hjälper, är rollspeliga och med Trakorien som miljö är det oslagbart. Men det skulle funka med andra miljöer bara man kan dem och det finns flavour.

God Jul!

2010-12-23T22:27:00.000+01:00

Irrfärder tar en mindre julpaus, eller så skriver jag bara det här för att fylla ut bloggen. Hur som helst, jag får önska en God Jul till mina läsare!

Åter innan 2011.

Planer, planer

2010-12-20T22:05:00.002+01:00

Så här inför årets slut är det dags att blicka framåt - ja, man kan ju också blicka bakåt för att at sig en funderare om olika saker, men det kommer i ett senare inlägg.

Till att börja med kanske några blir besvikna då vi inte når fram med vare sig Iskallt Inferno eller Maskmakaren. Men vi var nära, det här året då. Och förhoppningsvis så kan vi trycka till dem precis efter nyår. Bådas texter är i princip klara, det fattas korrektur, layout och i Maskmakarens fall några bilder. Ärligt talat har dessa två alster varit ett par riktiga bromsklossar för oss. Vi har hållit på alldeles för länge och finslipat på texterna och storyn. Bättring till nästa gång.

Nästa år kan i alla fall bli ett bra Fria Ligan år och som man säger ibland, ett riktigt Coriolisår (blink). efter att vi klämt ut II och MM har vi bokat en mittbilaga i Fenix under våren - något jag hoppas blir i samma upplägg som Gränsrymden och Djachroum. Vi planera även ett kort besök på Lincon med ett scenario. Troligen uppföljaren till Ljusblommans Mörka Blad, del två i I Kandahs Skugga-sviten. Vi jobbar också med en ny kortversion av scenarion där man gör kortare scenarion att spela på en till två kvällar och inte detaljerar alla scener hårt. Typ ett upplägg med en sida bakgrund och synopsis, en sida med viktiga spelledarpersoner och platser för scenariot och två sidor med intro, akter och scenförslag med förslag på konflikter i scenerna.

I backspegeln kan man säga att Fria Ligans Coriolisår 2010 var helt okej. Om vi håller samma, om än långsamma tempo på hösten hinner vi med en mittbilaga i Fenix, fyra mindre artiklar, två 30-sidors scenarion och redaktionellt jobb för ett frilansgrej.

Sen har vi ju en hel drös hemliga projekt på gång. Mer om dem 2011.

Coriolisrevival

2010-12-02T22:48:00.001+01:00

Det var länge sen vi spelade Coriolis. Vår spelgrupp har inte spelat det sen senhösten 2009. En del tröttnade och vi provade på annat (3:16, Mouse Guard, WH2, WH3, BoL och nu RT).

Här om dagen var det äntligen dags igen. Fria Ligan spelade början på ett litet äventyr med arbetsnamnet Ikonernas algebra och provade samtidigt ett alternativt system att skapa karaktärsbakgrunder (kan man säga). Efter en lite hackig start från spelledaren, som var jag, så blev det ändå riktigt bra. Det roligaste var kanske det interaktiva sättet vi skapade karaktärerna på.

Historien tar sin början i Lubaus största stad, Mehrabi, där Hjältarna av olika anledningar blir bjudna till en likvaka efter handelsmannen Fudirs sons bortgång. Bland professionella gråterskor, societetsskvaller och Kuas snabba solnedgång får de reda på att sonen dött oklart på sin arbetsplats, det fristående men Konsortiesponsrade företaget Industriell Algebra. Ett företag som konstruerar datadjinner, infomatalgoritmer, styrsystem och kod till semi-intelligenser.

Där lämnar jag det. Det var hur som helst himla kul att åter få spela Coriolis och spännande med ett delvis nytt gäng. Sen kanske det inte skadade att man fick vara spelledare.

Drakar och Demoner går online

2010-11-29T13:05:00.001+01:00

Ja, nu är det tydligen dags, DoDT tar steget ut i hyperrymden, typ. Fast jag ännu aldrig spelat - men med förnöjelse läst en del - så ska det bli spännande. Då kostnaden är helt ok (80 spänn för 3 månader), särskilt om tänker på hur mycket jag köper appar för till min 'fån och padda varje månad är det inte mycket att bråka om.

Om man köper nästa Fenix får man även en rabattkod (eller så är det numret jag har liggandes hemma) till Trudvangmodulen som är ett engångsköp.

Hoppas det funkar på mac...

Maskmakaren närmar sig!

2010-11-09T20:31:00.001+01:00

Det är fullfart i Fria Ligans rollspelsfabrik - men om man inte får se något kan man inte veta det. Därför känns det som ett bra läge att lägga upp en ny bild till Maskmakarens Död. den är tyvärr inte högupplöst men så fort jag får den varianten, lägger jag upp den. På min iMac är det i alla fall den snyggaste bild som gjorts till någon av våra produkter. Håll till godo!

Vad har hänt?

2010-10-21T22:20:00.000+02:00

Man kan undra varför det stått så lite om Coriolis på senare tid och så mycket mer om böcker och andra rollspel. Det enkla svaret är att vi inte gjort så mycket på senare tid av olika anledningar. Real life - kan man säga. I mitt fall har det varit lite av en "vägg" efter SSK som späddes på av att min stationära dator kraschade. Senaste två veckorna har jag suttit nästan varje kväll och försökt laga den med olika recovery diskar, omformateringar av ena partitionen på hårddisken och annat junk. Trött på det kan man säga.

Därför ska jag nu gå steget ut och konvertera från PC till Mac. Nästa vecka hoppas man.

Hur som helst, Fria Ligans Coriolisprojekt då - just nu är det omskrivning av Iskallt Inferno, nya kartor och layout som ligger först i pipeline. Samtidigt ska vår illustratör och layoutare Christian fixa det sista i Maskmakaren. En metaplott till Lubau ska jag också klämma ur mig. Tror det är det vi kan hoppas realistiskt på i år - och kanske en till grej som vi håller på så länge.

Så det är verkligen på gång!

Phase Zero: Färdigheter

2010-10-11T21:28:00.001+02:00

Efter en hel del klurande och hjälp med synpunkter här på bloggen och på rollspel.nu har jag kommit fram till följande lista med färdigheter:

Skytte: Hantering olika typer av projektilvapen som kinetiska- , strålnings-, sökar- och sprejvapen. Det inkluderar handhavande och enkel service.

Närstrid: Obeväpnad liksom beväpnad närstrid.

Rörelse: All typ av rörliga handlingar från, klättring, hopp, simning, sprint till flygning med morf som har den förmågan. Här ingår även noll-G manövrar och hantering av olika dräkter och exon.

Spaning: Inkluderar all typ av undersökning, spaning, rekognoscering, infiltration liksom kamouflage och konsten att smyga och ta sig fram osedd på olika sätt.

Manipulera: Konsten att få sin vilja fram genom olika typer av sociala kontakter. Inkluderar förmågan att köpslå, ljuga, bluffa, läsa kroppsspråk, hota, spela teater, förklädnad och leda eller föra befäl. Här ingår också den fingerfärdighet och avledningsförmåga som krävs för ficktjuveri och liknande.

Data och Mesh: Innefattar all typ av programmering, datamining, sökning och även hackning av olika system inklusive syntomorfer.

Pilot: Innefattar framförandet av flyg- , rymdfarkoster och aerostater. I det här ingår även navigering i rymden och användandet av skeppsvapen.

Fordon: Innefattar framförandet av alla typer av markfordon samt hanterandet av tunga markbundna vapen.

Konstruktion: Tillverkning av olika slag samt modifiering och komplicerade reparationer av föremål. Här ingår programmering av nanofabrikatorer. I konstruktion ingår också konsten att förstöra saker, utföra tekniska sabotage och hantering av sprängämnen.

Akademi: Olika typer av kunskapsfärdigheter som ibland kan ha praktiska tillämpningar. Här ingår exempelvis olika akademiska ämnen (bl.a. medicin), yrkeskunskaper, språk, konsthantverk och intressen. Specialiseringar kan läggas efter eget önskemål och varje specialisering ger en extra tärning i det givna ämnet. Specilaiseringen krävs också för att få tillämpa den akademiska färdigheten praktiskt. Akademiska specialiseringar kan i vissa fall ge extra tärning till andra färdigheter om gruppen tycker att det passar.

Det här får anses vara en preliminär lista. Har jag missat något viktigt?

Premissen för spelandet kommer vara det jag beskrev i tidigare inlägg och på rollspel.nu. Spelarna iklär sig rollerna som Agenter som arbetar åt den hemliga organisationen Firewall med syfte att skydda den transhumana mänskligheten mot existensiella hot.

För varje uppdrag plockar Firewall eller en specifik person (Controller) ihop en grupp frilansagenter till en Cell.

Cellen är gruppen av Agenter (som kommer ha förmågor, en sorts resurspoäng, taggar och möjligen olika individuella funktioner som är taggade) och Controllern är uppdragsgivaren eller Firewall:s röst till Agenterna och kan ordna morfar och utrustning beroende på uppdrag.

Jag kommer nu att ge mig in på morfarna och deras effekt i spel samt ”kostnad” för byten. Då det finns en helvetisk massa morfar i EP kommer jag bara att välja ut följande till Phase Zero: Basmänniska, Metamänniska, Spöke, Furie, Neotenisk morf, Sylf, Rostmorf, Studsare, Arachnoid, Ofid, Octopid och Svärmmorf.

Phase Zero

2010-10-06T21:21:00.000+02:00

Så har jag kommit en bit på väg. Det stora problemet med att göra en lättare variant till Eclipse Phase är att det är ett komplicerat spel i den meningen att det finns ohyggligt mycket koncept i det som måste förenklas.

Bara att få till färdigheterna, det vill säga krympa ner det från den ohyggligt långa lista som finns är nästan omöjligt. I EP finns följande färdigheter (med olika specialiseringar tillråga på allt): Animal Handling, Beam Weapons, Blades, Climbing, Clubs, Control, Deception, Demolitions, Disguise, Exotic Melee, Exotic Ranged, Flight, Fray, Free Fall, Freerunning, Gunnery, Hardware, Impersonation, Infiltration, Infosec, Interfacing, Intimidation, Investigation, Kinesics, Kinetic Weapons, Medicine, Navigation, Networking, Palming, Perception, Persuasion, Pilot, Programming, Protocol, Psi Assault, Psychosurgery, Research, Scrounging, Seeker Weapons, Sense, Spray Weapons, Swimming, Throwing Weapons, Unarmed Combat, Academics, Art, Interest, Language och Profession.

Det jag valt just nu är att ha följande som färdigheter: Befälskap, Navigation/Astrogation (osäkert - kanske baka in i Pilot), Pilot, Fordon, Artilleri, Reparera, Rörelse (inkl dräkt och exo), Spaning, Manipulera (alt namn Social kontakt), Skytte, Närstrid, Interface (dåligt namn, ev Hackning el Infosök).

Till det kommer visa kunskapsfärdigheter med spelarvalda specialiseringar som kan komma att hanteras annorlunda: Konst, Akademi, Intresse, Yrkeskunskap, Språk.

Antagligen fattas det något, vad? Ni som spelar EP – vad är extra viktigt att ha med?

Den enkla grunden som Tomas utvecklat för spelet är följande:

Färdigheter: Kompetens i ett särskilt kunskapsfält. Färdigheter mäts i en sifferskala från 0 till 5, där värdet motsvarar antalet sexsidiga tärningar som slås.

Taggar: Personliga särdrag som gör Agenten unik. Det kan vara personliga egenskaper, erfarenheter, mål, övertygelser, relationer eller till och med föremål. Taggarna graderas inte, antingen har man dem eller inte. Taggar kan både hjälpa och stjälpa en Agent, beroende på hur de används. Detta förklaras nedan. Även rymdskepp och andra föremål kan ha Taggar. Bara Agenter kan använda Taggar, aldrig SLP.

Ego: För att få hjälp av sina Taggar måste Agenten använda Ego. Dessa är av två slag, en personlig pott och en gemensam för hela Cellen. Ego används också till att bryta dödlägen i konflikter. Endast Agenter har Ego, inte SLP.

Det var allt för ikväll. Fortsättning följer.

Sunward

2010-10-04T22:12:00.000+02:00

Det har varit för lite rollspelsskriverier här på bloggen på senare tid. Mycket böcker med viss rollspelsvinkel, men inte rollspel. Det gör vi bot på ikväll. I helgen införskaffade jag mig nämligen den första kampanjboken till Eclipse Phase, ett oerhört ballt och snyggt transhumanistiskt postapokalyptiskt rymdrollspel.

Kampanjboken kallas Sunward och handlar om det inre systemet, det vill säga allt innanför asteroidbältet. Med det väcktes mina ”göra-rollspels-känslor” till liv. Jag har ännu inte läst boken. Bara bläddrat. Ärligt talat har jag inte läst hela Eclipse Phase. Jag läste världsdelen, en massa om rollpersonsskapande och hemligheter, men inte riktigt allt.

För min del var EPs regler för komplexa och dessutom T100 baserade, något jag instinktivt ogillar (med motivationen att min ”selektiva perception” går igång på max). Däremot gillar jag världen skarpt och en massa av de transhumanistiska koncepten. Framför allt är det möjligheten att byta kropp, ”slieving” som det heter i Sf-litteraturen, där jag först stötte på det i Richard Morgans Altered Carbon (som finns översatt på svenska).

Till bakgrunden hör det vi i vår spelgrupp snackat om –nämligen att göra korta en-träffs-spelomgångar. Ett rollspel, en kväll, färdiga rollpersoner och ett ballt scenario som lyfter fram spelet och världen och slut på en kväll. Jag fick idén när jag läste och recenserade Atomic Highway som jag tänkte modifiera till Sverige och Stockholm, med idéer från Flood och Ark-böckerna. Den såldes lätt in till vår spelgrupp och det var så vi provade Barbarians of Lemuria. Något annat har det inte blivit, mycket för att ingen orkar förbereda något. Vi skriver mest på Coriolissaker just nu.

In kommer nu Sunward och Eclipse Phase, så ballt men samtidigt ett svårt koncept eller en svår subgenre i science fiction för de som inte är fans eller inlästa. Dessutom krångliga regler.

Alltså, finns bara en utväg, att göra egna regler!

Okej, tänker ni, lätt att säga, mindre troligt att det sker, eller framför allt blir bra. Jag håller med. Jag tror inte jag är regelmänniskan nummer ett eller ens två för den delen. Jag är mer en världs och äventyrsskrivare om något. Som tur är tänker jag inte hitta på ett system från scratch. Jag tar helt enkelt idéer som vi i Fria Ligan jobbat med. Närmare bestämt en regelbas som Tomas (Harold på Järnringen Forum) kommit på till ett projekt vi håller på med och delvis inspirerat från hans andra grejer.

Så, då har vi en början, ett tärningspölbaserat system med ett fåtal färdigheter eller erfarenheter som jag tror jag vill kalla dem, lite inspirerat från BoL och Freemarket. Nu måste jag bara addera de specifika koncept som gäller för Eclipse Phase. Det första blir byte av kropp, som jag väljer att kalla morf helt enkelt.

Frågan är hur egenskaperna i morfen ska interagera med erfarenheter. Bara extra tärningar till erfarenheter, specialförmågor som är bundna till morfen eller något annat? Här behöver jag er input, eller förslag.

Dessutom behöver jag förslag på vad ni, som nu har läst EP, eller bara gillar att ”åsikta” tycker är de viktigaste koncepten att lyfta fram och regelifiera. Tack på förhand!

2 - 0 till BoL

2010-10-04T21:33:00.001+02:00

Förra veckan spelade vi vidare i BoL, nu med Spindelgudens Gemål, en äventyrssamling med korta äventyr, lämpade för en kvälls spel styck. Först ut var "Argol och Nekromantikerns kniv", ett minst sagt spännande äventyr.

Med det här står det klart att BoL just nu vinner över Warhammer 3. Warhammer och The Gathering Storm tar nu en paus. Vi är inte helt redo att ge upp det helt, men just nu är det slut.

Ark, efter floden kommer rymden

2010-09-30T19:22:00.001+02:00

Ark är den fristående fortsättningen på Flood, som jag skriver om här. Boken tar sin börjar parallellt med händelserna i Flood och följer personerna inblandade i det så kallade Ark 1 projektet som beskrevs i Flood.

Vad handlar den här boken om då, ännu en katastrof? Nej, nu handlar det istället om en sista desperat flykt från en sjunkande planet. Istället för att bygga båtar och flottar för att komma undan de stigande vattenmassorna ska man ta sig upp i rymden och hitta en ny planet. Och det i en hård sf-bok. Den stora fördelen med Baxter är just det att han kan ta vetenskapliga rön och extrapolera dem till något som känns trovärdigt. Det finns tydligen teorier om hur FTL kan fungera.

Som ni anar kommer man iväg och det är här det roliga tar sin början. De konflikter som uppstår mellan originalpassagerare, fripassagerare och kommande generationer. Sånt jag gillar. Känner igen temat från exempelvis Rama III där det också handlar om det som händer när man ska starta upp det nya perfekta samhället. Liknande idéer finns i Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, många av Ben Bovas böcker och rollspelet Freemarket.

Jag tro det här lämpar sig väl för rollspel och temat finns ju, nybyggare eller kolonisatörer långt hemifrån. Antagligen är det samma dröm som nybyggare som sökte sig till Nya Världen hade.

Det här är bokens styrka och det som gör den värd att läsa. I ärlighetens namn läste jag Flood mest för att jag hade råkat läsa baksidan på Ark och visste att rymden figurerade i historien.

Ska du läsa Ark? Gillar du Baxter ska du givetvis läsa den, men annars så finns det mycket mer bättre saker att läsa. Jag ger boken ändå en svag nördfyra.

The January Dancer

2010-09-29T22:18:00.000+02:00

The January Dancer av Michael Flynn är en bok man ska läsa som sf-nörd! För första gången på länge har jag hittat någon som har lika bra språk som normen i genren, Iain M Banks.

Till att börja med så läste jag boken på fel sätt, upphuggen med andra böcker och med ett långt uppehåll. Gör inte det felet. Boken är lite svår att komma in i men ge inte upp utan kör på och du kommer att belönas stort.

Boken utspelas långt in i framtiden när mänskligheten spritt sig i Vintergatan. Till en början får man följa kapten January på skeppet Los Angeles när de hittar en gammal artefakt. Men allt eftersom boken framskrider byter man huvudpersoner. I början av varje kapitel får man höra hur en gammal tiggare på planeten Jehova diskuterar historien med en kvinnlig trubadur och harpspelare innan nästa del i historien berättas.

Det här är space opera på bästa sätt. Kopplingarna till vår värld märks i namn och historia, exempelvis när olika gamla gudar nämns – Newton, planeternas gud, Maxwell, atomernas gud och Einstein, guden som med sina runor försöker sammanföra de två.

Jag ska inte berätta mer. Det är bara att börja läsa. För er som spelar Coriolis kan jag säga att jag fick härlig Coriolisinspiration av olika delar av boken

Jag ger den en klar nördfyra.

The Event

2010-09-26T22:03:00.001+02:00

Ikväll hade NBC: s nya serie, The Event, premiär. Bara sex dagar efter världspremiären. Jag måste säga att jag gillade början, särskilt slutet på avsnittet. Något för SF-nördar.

Då jag inte är den som följer serier, undantaget Heroes och The Cell, för länge sen, kändes det bra. Min oro, med amerikanska seriers bakgrund är att de aldrig kommer komma till avslut. Vad tror ni?

Sen undrar jag varför "Eve" är så tydligt i loggan. Mina associationer går till extiction events, någon ordlek med namnet Eva och någon sorts liknelse med bibeln, alternativt ufo-någonting.

Hur som helst, första avsnittet får en solid nördfyra.

Planet Athena

2010-09-22T21:09:00.001+02:00

Om eller när jag ska spela Apocalypse World så ska jag nog se till att göra det i John Harpers setting, Planet Athena. En övergiven grupp kolonisatörer som får stå för det postapokalyptiska med härliga Aliens-vibbar. Det påminner mig om delar av Eclipse Phase värld, med gatecrashing konceptet.

Det här är en miljö jag gillar och som jag tror är klart underutnyttjad i rollspel, att vara kolonisatör på en ny planet. Det passar både för intrig, sociala konflikter och väpnade konflikter. Jag gillar just sånt, man kommer till en ny plats med en massa förhoppningar som snabbt går i kras när gruppdynamik gör sig påmind.

Det svenska rollspelet Utpost från Urverkspel, som aldrig kom ut, skulle också passa in i den här genren.

Har ni andra förslag på bra kolonisatörsmiljöer?

SSK 2010

2010-09-18T23:52:00.000+02:00

Idag besökte jag Stockholms Spelkonvent. Bakis. Sjysst lokal kan jag säga och sjysst att folk spelade Coriolisscenariot vad jag fick höra.

Eftersom vi planerar att få ut det som pdf är vi väldigt intresserade av avd ni tyckte. Bra som dåligt? Gärna med förslag på lösningar avseende det som upplevs som dåligt. Lämna kommentarer här eller mejla dem till mig (konkonkon - snabel a - hotmail punkt com).

Ser fram mot alla kommentarer! Tack på förhand!

Iskallt Inferno - det finns platser kvar!

2010-09-15T23:46:00.000+02:00

Ville bara informera om att det finns lediga sessioner till Iskallt Inferno på SSK. Det går med andra ord bra att komma dit på drop-in nu! Så samla ihop ett gäng och prova om ni klarar Surhas bistra väder.

Warhammer vs. Barbarians

2010-09-09T13:56:00.000+02:00

Igår spelade vi vår tredje session i Gathering Storm. En helt ok spelomgång, även om jag upplevde att min Bailiff karaktär sög när det väl dök upp saker med onda avsikter (läs:strid).Mer sociala konflikter helt enkelt. Annars kan man säga att första delscenariot hade mycket av 80-tal i sig och var inte helt metalogiskt.

Men det är egentligen inte det jag vill tala om. Ni som läst tidigare om vår Warhammerkampanj, vet att vi har haft lite svårt för alla pluppar, delvis på grund av att vi har dålig plupp-disciplin, men också –insåg vi igår, pluppar och kort på onödiga sätt.

Här kommer Barbarians of Lemuria in, ett enkelt Sword and Sorcery-spel. Vi provspelade det förra veckan och åh, vad härligt det va. Snabbt, naturligt rollspel, spännande och en massa saker hände.

På 3,5 timmar hann hjältarna:
träffa en gammal fånge och få en skattkarta,
fly från en fängelsehåla,
kämpa med otaliga vakter på en arena,
dräpa en ondsint kommendant (och kidnappa hans dotter),
fly mot hamnen i en vagn,
resa med ett galärskepp,
landstiga på en bortglömd ö,
hugga sig igenom djungeln undvika fällor och dräpa kannibaler (och förlora nästan alla sina slavar på kuppen),
samt till sist - hitta ett uråldrigt tempel och under det katakomber, mer fällor, en stor sal och dräpa en uråldrig orm samt en odöd magiker innan de roffade åt sig så mycket guld och juveler de kunde och återvände till galärskeppet... Bara för att finna det övertaget av en av karaktärernas ärkefiender.

Med andra ord lika mycket som det skulle tagit ett par månader att göra i Warhammer...

Vad kan man säga, varför spela Warhammer?

The Windup Girl

2010-09-06T21:23:00.000+02:00

The windup girl är boken som vann förra årets Nebula- och året Hugopriser. En del skulle kalla det här för biopunk, men för min del är det den sorts postapokalyps. Den apokalyps vi kan förvänta oss, på grund av miljöförstörelse, översvämningar och tillbakadragande av ekonomin. Helt enkelt en långsam och utdragen händelse som inte märks förrän den är ett faktum.

När jag läser den här typen av böcker, får jag känslan att i en framtid kanske det inte är självklart med att ta ett varmt bad till kvällen, för den energi eller mängd vatten som går åt. Med den lilla avstickaren återgår vi till boken.

I bokens framtid har biotechföretag tagit över världen, först efter att de förstört den med genetiska grödor, modifierade katter och olika typer av växt- och humana virus. Tagit över är väl inte hela sanningen, för Kungadömet Thailand håller fortfarande stånd mot kalorimännen och grödoföretagen.

Efter en expansion av västväldens tänk och konsumtion (läs: idag) har den stora Kontraktionen skett, något som verkade börja med att all olja tog slut i kombination med växthuseffekt som lett till översvämningar och förödelse. Världen använder nu snabba klipperskepp och zeppelinare för den lilla handel som finns. Fabriker drivs av biomodifierade mammutar (megodonter) eller helt enkelt människor som med sin svett och förbrukning av kalorier driver avancerade fjädersystem. Fjädersystem som också används för att lagra energi.

Överallt i boken stöter vi på denna retroteknologi, fjäderdrivna vapen som skjuter sylvassa diskar och handpumpas av skytten, fläktar i hotellrum som dagligen vevas upp av ”fläktgubben”, handvevade radioapparater, fjäderdrivna motorbåtar. Klipperskeppen som beskrivs är smäckra katamaraner eller segelbåtar med bärplan som dras upp av gigantiska spinnakrars eller skysegel. Bara armén och inflytelserika politiker har tillgång till bilar som drivs med koldiesel, något som nästan anses hädiskt.

I den här världen, i ett Bangkok som är omslutet av hav och fördämningar, där dagligen munkar välsignar stadens sju kolpumpar som gör att staden ännu inte försvunnit under havet –här utspelas boken.

Vi får följa en kaloriman, en genetisk jägare utsänd av AgriGen på sin jakt efter en sädesbank. Han stöter ganska snabbt på en windup girl. En genetisk, steril människa som japanerna skapade när deras befolkningspyramid stod på sin spets och genom ett genetisk trick rör sig hackigt, för att med snygg koreografi kunna utföra teritualer.

Boken följer i olika kapitel flera olika personer vars historia vävs samman. Från Tigern tillhörande miljöministeriet som förstör olagliga varor, till den flyende kinesen från Malaysia, som blivit av med hela sin familj i folkmordet på kineser av de Gröna Banden. Alla karaktärer känns levande och välbeskrivna. Historian är spännande liksom den värld som beskrivs. En värld som känns mer möjlig än en radioaktiv ödemark.

Jag ger den fyra starka nördar. Det är nog ett ”måste-läsa” för sf-nördar, i alla fall de som inte är totalt rymdfixerade.

FreeMarket -Karaktärsskapande

2010-09-05T23:35:00.002+02:00

Ni som är insatta vet redan att FreeMarket utspelar sig på en rymdstation i Saturnus omloppsbana. Har man kollat hemsidan senaste året finns också exempel på rollformulär. Något som inte gjorde mig klokare när jag kollade in dem.

Nu har jag läst första kapitlet, som handlar om rollpersonen eller user som den kallas. Speleldare är superuser. Det är nog det första jag gillar med spelet, neologismerna som känns genomtänkta och inspirerande. Lite självklara men samtidigt ger dem minst lika mycket setting som andra spel får av kampanjkapitlet.

Färdigheter (Experiences) har namn som Ghosting (smyga/stjäla), Thin Slicing (ungefär intuition eller snabba beslut), Social Engineering (olika sociala färdigheter som använder ordets makt), Shaping (sociala färdigheter och manipulation med kroppsspråk) och Wetwork (våld) ger en genast en känsla för välden och systemet.

Utöver sina färdigheter har man också Interface som är en blandning av databas, specialkunskaper, cybernetik och bionik (i andra spel) och Tech. Båda dessa förmågor har tre olika taggar som talar om hur de kan användas i spel och i konflikter, där en av taggarna är en färdighet.

Till det har man långtidsminnen (som är extra viktiga händelser tidigare i ens liv) och korttidsminnen (något som hände igår). De är också "taggade" i det att man bör inkludera tre av fem koncept: en person, en plats, en MRCZ (mer om det nedan), ett föremål eller tech och en händelse (action).

Gillar det, som spelar förstår man och tänker genast på hur de mekaniskt kan fungera i spelet. Det skönaste med minnen är att det verkar som man kan sno dem och förändra dem, med färdigheten Flood/Bleeding.

Sist, men egentligen först, så har man sin Geneline, som med tre taggar och ett namn beskriver ens genetiska/historiska bakgrund.

MRCZ, som uttalas "mercy" är grundarnas sammanslagna grupper av olika specialister när stationen grundandes (Multinational Regional Cultural Zones), som i nuläget är grupper av individer med samma mål. Med andra ord ett sorts gruppkoncept. Alla users snackar ihop sig om en MRCZ och den får olika egenskaper som bokförs på ett eget rollformulär.

Slutligen har man flow, som är den valuta som används och bygger på ens sociala status och rykte. Flow krävs för att man ska gå in i en konflikt. Tech kan också användas som bytesvaluta i vissa fall.

På det hela gör karaktärsskapandet mig himla sugen på att spela FreeMarket.

Freemarket har kommit

2010-09-03T21:49:00.000+02:00

Äntligen har mitt Freemarket kommit, Sorensens och Cranes nya rollspel. Spännande med kortlekar markörer etc. Ska bara se när man hinner läsa. Sen finns det redan färdiga rollpersoner, tolkar jag det som, så det borde gå att starta upp snabbt.

The book of Eli

2010-09-01T23:20:00.000+02:00

Jag får en känsla av att postapoklayps är inne. Jag har exponerats minst tre gånger senaste månaden. Har senaste året läst (delar av) tre olika postapokalyptiska rollspel (Eclipse Phase, World Apocalypse och Atomic Highway) och försökt se en film, The Road, vilket jag inte stod ut med.

Ikväll har jag sett Book of Eli, en historia om vandraren Eli (Denzel Washington), som är på väg västerut i ett förstört framtida USA. Trettio vintrar har gått sedan ”Blixten” som förstörde välden och öppnade skyarna. Efter det brände solen världen och människorna som vände blicken mot solen brände ut sina ögon och blev blinda.

I den här världen finns bara råhet och den starkes rätt kvar, vad det verkar. Och Eli med en bok. Jag anar genast vilken bok det är, men väntar för att se om jag har rätt. Boken är eftertraktad och historien handlar om jakten efter Elis bok. Att mannen som jagar spelas av Gary Oldman skadar inte, kan jag tycka.

Jag gillar cinemtaografin – skuggor, siluetter, frånvaro av färger, en himmel som inte passar ihop eller är som en kuliss till världen. Filmen är som gjord för hur jag skulle visualisera Apocalypse World, men mer jordnära. Jag ska inte säga mer. Du ska se filmen.

Jag ger den fyra nördar.

Iskallt Inferno

2010-09-01T10:59:00.000+02:00

Fria Ligan presenterar framsidan till Iskallt Inferno, konventsscenario på Stockholms Spelkonvent 2010. Skynda och anmäl er!

Två nya (gamla) rollspelbloggar med krönikor

2010-08-30T20:17:00.000+02:00

Satt och slösurfade runt i kväll och råkade hitta in på en ny krönika/blogg till Mutant - Undergångens Arvtagare (här) och lite längre bort en gigantisk krönika till Svavelvinterkampanjen (här).

Kolla in och njut!

Iskallt Inferno - föranmälan förlängd till 6:e september!

2010-08-27T13:11:00.001+02:00

Av misstag har det stått att vårt Coriolisscenario på Stockholms Spelkonvent skulle vara drop-in. Det är nu, i sista sekund, ändrat till föranmälan.

Föranmälans sista dag är nu 6:e september! Så anmäl er.

Här kan ni göra föranmälan!

Sociala konflikter i Warhammer

2010-08-25T22:51:00.000+02:00

Igår spelade vi The Gathering Storm för andra gången. Det var första gången vi fick till ett bra exempel på social konflikt i Warhammer. Det lyfte spelomgången och själva rollspelandet. Genom att använda de sociala konflikt korten i kombination med en progress track och meta-information från spelledaren så blev det roligt och kändes "farligt" för våra karaktärer.

Situationen var att vi försökte få stadsvakter att inte arrestera en person som vi ville pumpa på information. Vi fick veta att gick progress track:en över sex så skulle stadsvakterna ge med sig, men gick den ner till noll så skulle det leda till handgripligheter, vilket får sägas vara en risk. Med andra ord, vi hade något att förlora.

Några av oss hade kort (actions) med sociala förmågor - mina ser ni ovan. De som inte hade det kunde använda färdigheter utan specialeffekter. Varje lyckande ökade progress track:en för oss och varje lyckande för vakterna sänkte den. Enkelt.

Vad de här korten gjorde för mig var att hjälpa mig att rollspela situationen, istället för att som i andra spel, slå "Övertala" och så var det över. Dessutom fick ett av mina slag effekten att jag var för påstridig (Steely Gaze) och nästa karaktär som använde en viss färdighet fick då ökad svårighetsgrad. det råkade vara jag som bytte taktik till - I thought we were friends.

Jag kan verkligen rekommendera det här, nästan roligare än en vanlig strid på många sätt.

Apocalypse World har anlänt!

2010-08-23T22:07:00.000+02:00

Idag fick jag äntligen min hårdkopia av rollspelet Apocalypse World av Vincent Baker som bland annat stått för Dogs in the Wineyard.

Jag har ju haft pdf-reglerna ett tag, men inte orkat läsa dem på iPaden av ren lathet. Men nu har jag pocketboken, som känns snygg och lätt att läsa. Mer om innehållet senare, det enda jag kan säga är att kapitlet "Advanced Fuckery" får en att undra och småle.

Flood, en blöt apokalyps

2010-08-22T20:39:00.001+02:00

Apokalyps är tydligen inne, eller snarare postapokalyps. Inte för att just den här boken är ny, men den ger mig en hel del sköna idéer om andra postapokalyptiska varianter än jag är van vid. Undantaget Waterworld då.

Flood, är som namnet ger intryck av en bok om översvämningar i bibliska - eller vilken religion man vill – proportioner. Precis som många andra av Baxters böcker har den en massa spännande idéer och bakgrundsforskning i sig. Språket, om man nu går i gång på det, är väl det man kan förvänta sig av en astrofysiker/astronaut. Alltså inget överväldigande men inget man heller stör sig på.

Boken börjar i ett regnigt och fraktaliserat Barcelona, där en grupp människor hålls som gisslan av en av de många terrorgrupper som är verksamma där. De befrias och i resten av boken får man följa deras resa över världen under en av världens största katastrofer, en översvämning som inte verkar sluta.

Visst har man läst om översvämningar tidigare, på rak arm kan jag väl komma på två stycken, men det här är mer extremt. Man undrar vart det ska sluta, till en början i alla fall. Inför varje del i boken finns det en världskarta med kustlinjer vid olika havsnivåer. I e-bokvarianten, som jag läste, kan man också zooma in lite och se mer i detalj på kartorna.

Jag blir intresserad av karaktärerna, vad som ska hända dem och hur det ska gå, hur deras livsöden sprids och återförenas under bokens gång.

Samtidigt lider boken lite av det som många sf-böcker har problem med, ibland blir det sidor med ren lärobokstext. Visst, det är kul med levande fossiler på havsbotten, men det kanske kunde hållas kortare ibland.

Slutligen – jag är nöjd med att ha läst boken, men ska du göra det? I nuläget ger jag den en stark nördtrea. Den ger mig sjysta idéer som jag ska använda i rollspelssammanhang [mer om det i framtida inlägg], men inte i Coriolis. Men innan du läser den, så ska du nog vänta in min recension av del två Ark.

En teaser till...

2010-08-18T23:25:00.003+02:00

Världens bästa rollspel (just nu)

2010-08-15T01:56:00.001+02:00

Rollspelsvinnare på GenCon, ganska så intressant eller i alla fall kul att läsa. De olika vinnarna i den amerikanska rollspelsbranchen (ENnie Awards). Kolla in! Vann rätt spel?

Min tolkning är att Pathfinder vann för att flest folk spelar det, inte oväntat. Men det finns några spännande guldkorn att kolla in i övrigt, som vinnaren av bästa setting, Day after Ragnarok, där en gigantisk orm fallit från skyn (kolla världskartan här).

Diaspora, som bygger på Fudge-systemet, vann bästa system, följt av Hero.

En kul grej för mig (och andra som gillar transhumanism) är att Eclipse Phase vann bästa text och kom tvåa som bästa rollspel.

Att Lady Blackbird blev bästa gratisprodukt gillar jag också.

Hur som helst - vad tycker ni? Vann rätt spel?

Tärningspoolen har kommit

2010-08-14T00:59:00.000+02:00

Antagligen har tärningspoolen varit här ett långt tag, men det är alltid kul att upptäcka något nytt. Plockade idag upp lite rollspel för att recensera. De flesta var inte till mig men jag hann i alla fall titta igenom dem.

Det jag kollade in var reglemekaniken. Fråga mig inte varför jag kollade just det, men man kan väl säga att mitt intresse för rollspelsregler har ökat med tiden.

Det jag noterade i de här fem olika rollspelen var att tärningspoolen styr. Olika namn, olika tärningar och olika mätsätt. Ofta adderades grundegenskapens antal tärningar till färdighetens.

Jag blir lite sugen på att fundera på det här, för egna rollspel - den dagen ni vet. Vi får se.

Irrfärder byter utseende

2010-08-13T21:51:00.000+02:00

Som någon kan ha märkt har jag bytt utseende på sidan. Det är ett test och jag hoppas folk kan ha överseende ett tag framöver om jag provar på olika saker innan jag hamnar rätt. Hur funkar den här? Tyck till - för nu finns det knappar för det.

Något jag inte skulle läsa på tunnelbanan...

2010-08-13T21:31:00.001+02:00

Många av mina nördvänner har inte kommit ut på sin arbetsplats om sitt rollspelsintresse och kan sonika inte ta med sig rollspelsböcker dit eller bli sedda på tunnelbanan, läsandes i dylik tingest.

Jag har hållit koll på Deathwatch, det nya WH40K spelet som är nära förestående. Men deras collectors edition är inget jag skulle vilja bli sedd med på tunnelbanan.

The Gathering Storm

2010-08-13T21:16:00.000+02:00

Som jag tidigare nämnt har vi haft vårt första spelmöte i kampanjen The Gathering Storm. Som spelare och tilika ägare av lådan ska jag försöka sammanfatta mina tankar om det. Till att börja med, jag har inte läst äventyren (vilket de andra i min spelgrupp tror, kanske) - däremot har jag öppnat lådan och tittat i den.

Och blivit lite besviken. Varför? Jo, för jag hoppades på en stor härlig karta av Stromdorf. Ett måste för oss i Generation Kandra. Det fanns inte någon karta trots att det utlovats, eller det fanns en stadskarta på en halv A5 i storlek.

I övrig innehöll lådan, äventyrsboken,lite pappfigurer och en del kort. Nu när vi spelat första sessionen vet jag att några av dem är för att hålla koll på förlopp i scenariot och några nya platser (exempelvis ett vad över en flod).

Stämningen i staden Stromdorf är bra, ett regnigt, sunkigt ställe. Efter en spelträff kände jag hur min karaktär var genomsur och rätt trött på stället. Det ända bra var nog Åskvattnaölen.

Kan jag rekommendera Stromdorf - min spelledare säger att det verkar bra - så med andra ord det återstår att se. Hittills får den en stark nörd-3: a, kanske mycket på grund av vår spelledare (och jag lär inte få mer Xp för det...)

För den som inte känner till det finns det design anteckningar på FFGs hemisida.

Stadskartor i SF-rollspel

2010-08-13T02:19:00.000+02:00

Sen ett inlägg om rollformulär på Piruett har jag funderat på kartor. Och eftersom jag är en SF-nörd och framför allt (just nu) en Coriolisnörd, undrar jag om någon där ute har exempel på snygga stadskartor till SF-rollspel.

De enda exempel jag kan komma på är de otroligt ledsna sakerna i Mutant 2090. De passar säkert cyberpunk men inte SF i rymden.

Har ni några förslag på snygga kartor i något SF-rollspel, specifikt över städer, länder eller planeter?

Solomon Kane

2010-08-13T00:54:00.000+02:00

Jag har inte aktivt väntat på den här filmen. Jag trodde till och med att den inte kommit på bio än, vilket i och för sig stämmer för Sverige. Igår kom i alla fall filmen ut på video.

Solomon Kane, häxjägare, förkämpe mot ondskan är en film om hur sagda hjälte håller på att få sin själ tagen av djävulen och den väg han tar för att försöka komma undan. Mer ska jag inte säga om historian.

Det är en mörk och snygg film, precis det man kan förvänta sig. Se den utan förväntningar och du kommer vara nöjd, ja i alla fall om du är nörd.

Är du rollspelsnörd kommer du vilja bli häxjägare i Warhammer Fantas Roleplaying Game eller damma av din gamla Götterdämmerung. Det är filmer som den här, Vargarnas pakt och Flesh and Blood som får mig att vilja spela de här spelen. Jag har då aldrig spelat Götterdämmerung.

Jag ger Solomon Kane en solid nörd-4 för snygghet, smutsigt 1600-tal och bra ondska.

Svärmarna och Kolonisatörerna

2010-08-03T00:52:00.000+02:00

Svärmarna och kolonisatörerna är arbetsnamnet på en kort pdf till Gränsrymden som jag arbetar på, där nomadsvärmar och fria kolonisatörer beskrivs. Här är ett förslag på en stämningstext.

Alla höll andan. Bryggan var tyst, undantaget abbans svaga mässande. Kapten Fehrad, stirrade tyst mot sensorskärmens tre ekon. Legionjagaren dol-Grah med sina medföljande torpedbåtar närmade sig. Snart skulle de vara på avfyrningsavstånd för ack-kanonerna. På kommunikatorn rullade Legionens ultimatum, ”Stanna och invänta bordning”. Alla visste dock att det var en lögn. De visste vad som hänt med Murg-Damans skepp när de inväntat bordning. Endast vrakdelar återstod.

Nu stod hoppet till abba Khore, Svärm Badjaos överhuvud. Hon skulle kalla på bah-yiin, stärnormen, Sångvandrarens spjut för att förgöra eskader dol-Grah. De flesta ombord var minst sagt skeptiska, men nu fanns ingen återvändo. Besättningen stod tyst, bedjandes till ikonerna medan abban fortsatte mässa från den cirkel av ockra hon lagt upp på bryggan.

Plötsligtdrog sensoroperatören andan. ”Ett nytt eko”, stammade han fram.

Mycket riktigt, på skärmen framträdde ett nytt eko. Det såg mest ut som en artefakt, ekot fluktuerade i storlek från skeppsstorlek till flera mikrodistanser. De andra ekona ändrade riktning, försvarsformation enligt Legionens skeppsdoktrin.

”Torped avfyrad”, utropade sensoroperatören. På skärmen syntes torped rusa mot det nya ekot – och sammanstråla – ekot var kvar. I nästa stund sammanföll ekot med jagaren och expanderade, omslöt en av torpedbåtarna, för att sen försvinna.

”Aktivera visuella sensorer”, beordrade kapten Fehrad. Med ett stilla surrande fälldes bryggans skyddsplåtar ner. Framför skeppet lyste en ny stjärna, resterna av jagaren. Allt annat var mörkt.

I sin cirkel av ockra låg abban medvetslös, med en röd rännil av blod ur ena näsborren.

”Bah-yiin”, viskade gasten bredvid mig.

Utdrag ur resenären Batil Din Nimatallahs, videologg.

Nördöl i sommarkvällen

2010-08-03T00:38:00.000+02:00

Kom just hem från en trevlig nördöl, lite glad i hågen med alldeles för onördig musik i ifånen. Så jag bestämde mig för att förmedla den goda känslan här på bloggen.

För många i nörd (rollspels) Sverige har de senaste dygnen gått kring Fenix upprop för rollspel och Piruetts senaste inlägg på saken. Vad jag undrar är vem som ska skriva det nya rollspelet som alla ska kunna börja med, för ingen verkar vara på G (annat än att diskutera formerna för det).

Jag har inte tid i år (blink).

Men man blir helt klart lockad. Som tur var har jag och Fria Ligan en massa annat roligt att göra, men det kommer ju ett 2011 en dag.

En variant vore att viga ett helnummer (undantaget reklamsidorna, man får vara realist) av Fenix för det. Skulle bli minst lika mycket som DoD85 (fast med T6 då).

Anmäl dig till Iskallt Inferno!

2010-08-03T00:32:00.000+02:00

Nu har Stockholms Spelkonvent lagt upp alla sina olika arrangemang. Så nu är det bara att anmäla sig till vårt Coriolis scenario, Iskallt Inferno (här). Det samma gäller er som vill SL:a scenariot, hör av er till konventet!

Mahanjis Väktare har anlänt

2010-07-30T14:07:00.001+02:00

...till Stockholm i alla fall. Ni som har möjlighet kan nu strosa in på SF-bokhandeln och kolla in den och köpa den (så klart!). Dessutom finns den på postorder.

Iskallt Inferno

2010-07-23T20:57:00.000+02:00

Nu kan jag berätta att vi just anmält ett scenario till Stockholms Spelkonvent 2010 som går av stapeln 17-19 september. Scenariot heter Iskallt Inferno och utspelar sig på jätteplaneten Surha, precis intill (ur astronomisk synvinkel) transshuramolnet och Gränsrymden.

Scenariot är lite speciellt, då det är författat av vår första gästskribent, Adam Palmqvist (mer känd som coffinshaker på Järnringen Forum). Adam står för historien och idéerna och vi på Fria Ligan hjälper till med produktion, korrektur och layout.

Det är förhoppningsvis ett av många framtida gästspel på Fria Ligan.

Jag avslutar med en kort teaser på scenariot. Mer inom en snar framtid.

...

Ett öronbedövande tjut hördes och skytteln började vibrera kraftigt vid inträdet i Surhas atmosfär. ”Det blir lite turbulent nu, när vi passerar stormfronten”, meddelade piloten lakoniskt över högtalarna, men det sista hördes knappt när skytteln slog in i stormfronten. Zebo såg hur hans kamrater tyst började be till ikonerna, medan legosoldaterna mittemot bara stirrade stint framåt.

Uppdraget var att hämta något från en övergiven gruvbas, Dhaab, något värdefullt och något som krävde närvaro av legosoldater. Ett rutinjobb var det sagt, men Zebo kände på sig att det inte skulle bli riktigt så enkelt…

Sommaren, rollspelarens död

2010-07-23T14:28:00.000+02:00

Jag har ofta upplevt att sommaren är den bästa och sämsta säsongen för rollspelaren. Många är lediga, men samtidigt åker de bort. det är varmt så man borde kunna spela utomhus, men vem badar inte hellre då.

Blir det för varmt smälter hjärnan ner och inget blir gjort - inget rollspelsskriveri, inget spel, ja ingenting. Men nu är det svalare och det kan ta fart igen.

Samtidigt har min nördbok, Mahanjis Väktare kommit, vilket känns stort. Det tog en stund att skriva och speltesta. Och utan förvarning damp även ett väldigt snyggt nummer av Fenix ner i brevlådan.

Mer inom kort, från Fria Ligan, nu när det är vanlig svensk sommar.

Min första e-bok

2010-06-28T23:56:00.000+02:00

Nu har jag äntligen slagit till och köpt min första och billiga e-bok, Greg Egans Oceanic för knappa fem dollar. Det kändes okej för att testa konceptet. Otroligt nog har jag läst mest på min iPhone och mindre på iPaden.

Det funkar i alla fall. Jag är nöjd med den boken. Annars känns e-böcker dyra om man jämför emd vad en riktig bok kostar. Blir det fler, det återstår att se...

Fria Ligan är på gång

2010-06-21T23:56:00.001+02:00

Senaste dagarna och ikväll har vi snackats och mejlats om en massa roligheter och planer för hösten inom Fria Ligan. Ascoola idéer kommer då presenteras på ett eller annat sätt. Just nu handlar det om Maskmakaren och nästa Fenix - jag tror på det, men jag är jävig.

Inte det roligast inlägget, men lite information i alla fall.

Böcker jag ska läsa

2010-06-19T20:47:00.000+02:00

Inspirerad eller som replik på Piruetts senaste inlägg, så är det här något jag ska läsa.

Windup Girl – det spelar nästan ingen roll vad den handlar om för det är så snygg framsida, eller i alla fall fantasieggande. Jag vet precis vart det är i Coriolis universat (för den sortens nörd, läs här).

The Dervish House – en av mina nya favoritförfattare, Ian McDonald närmar sig nu den muslimska världen, något jag hoppats på för jag suger en massa inspiration ur hans böcker, härligt mustig postcyberpunk i österländsk tappning.

Yellow Blue Tibia – åter igen ett omslag man skulle kunna ha på väggen (ärligt, Windup Girl funkar inte där). För folks om gillar ryskinspirerade saker är det här kanske något. Adam Roberts, tidigare böcker är klockrena, prova till exempel Stone.

Galileo’s Dream – Gillar KSR, ända sen Marstrilogin, som för många säkert är mycket text. Hans alternativa historia när muslimer, asiater och indianer dominerar världen, The Years of Rice and Salt har gett mig sug för sånt. Dessutom kan det passa med ett pausat projekt som Fria Ligan har/hade.

Zendegi – Åter en av mina långvariga favoriter, Greg Egan. Hård, hård fysisk sf, som ibland passerar saker jag fattar, men ack så bra.

Onlinematerial till Mahanjis Väktare

2010-06-11T16:58:00.000+02:00

I väntan på Mahanjis Väktare lägger jag upp det onlinematerial som finns. Detta är endast riktat till spelledare.

SPOILER! Extramaterial Mahanjis Väktare SPOILER!

Tre nya spel

2010-06-09T00:17:00.000+02:00

Nyligen och väldigt nyligen har jag upptäckt tre "nya" spel, som verkar spännande, Diaspora, Apocalypse World och FreeMarket, som jag tokigt nog beställde ikväll. Mer om dessa om ett tag.

Mysterier till Coriolis på Fenix hemsida

2010-06-05T22:26:00.000+02:00

Såg just att det första av våra online-delar till Mysterier i Gränsrymden finns på Fenix hemsida (här) och att man kan även ge den betyg. Så surfa över dit och säg vad ni tycker!

Den andra hoppas vi ha färdig inom kort.

Vem skriver vi egentligen åt?

2010-06-02T20:46:00.000+02:00

Sommarkväll, ett glas rosé och förnöjsamhet. Kändes som det var dags att skriva några ord. Idag hade jag en kort diskussion med en nördkollega i Fria Ligan. Och eftersom han inte fått upp Fria Ligans blogg så får jag chansen att skriva om hans - och mina - tankar här.

Frågan är alltså vem man egentligen skriver åt. Generellt så skrivs det mesta rollspelsmaterialet till spelledare, det vill säga en fjärde- till femtedel av de som spelar rollspel. Ganska dåligt kan man säga. Eller i alla fall outnyttjat. Undantaget regler och vissa delar av kampanjböcker så är inget skrivet direkt till spelarna, eller har jag fel? Utan att tänka efter allt för länge (typ två sekunder) så kan jag bara komma på Spelarboken till Ereb Altor och Spelarböckerna till Mutant: UA som exempel. Och då var bara Ereb Altor-boken den med egentliga uppslag för spelarna att dra iväg på egna äventyr (dvs. inte en regelbok som Spelarböckerna).

I våra Fenix artiklar riktar vi oss till alla, både spelare och spelledare, och i det senaste numret gör vi spelledardelar kopplade till spelarmaterialet i Fenix. Men man kan gå ännu längre, man kan se till att allt som är grafiskt riktas till spelarna. I spelledardelen till Mysteriet på SS-18 finns en massa bilder som visar upp för spelledaren. En massa tid läggs på layout till spelledaren. All den grafiska kapaciteten skulle ju egentligen rikta sig direkt till spelarna, alla bilder skulle vara relevanta och finnas som spelarmaterial. Spelledaren behöver i princip en olayoutad text, som dock är lättläst med klara styckesindelningar och många underrubriker. Något som det är brist på i rollspelstexter.

Det får bli Fria Ligans nya mål, i våra produktioner i alla fall. Vad tror ni? Nästan självklart va?

Sanningen om SS-18 är uppdaterad

2010-06-01T23:25:00.000+02:00

Vi har gjort en liten uppdatering på SL-infon till Mysteriet om SS-18 ikväll. En till bild har lagts till.

Rollspel i den digitala eran

2010-05-31T23:31:00.000+02:00

Sitter och slöläser i Fenix och fastnar genast för artikeln om det nya Drakar och Demoner. Magnus Malmberg berättar varför man går över till endast digitalt rollspel. Det verkar helt klart vettigt. De har tydligen försökt att nå ut till olika distributörer med retur. Att Åhléns har det inskrivet i sina stadgar att de inte säljer rollspel är fan mig ett svart under från Kult-tiden. Något för Sverok att driva kampanj mot?

Inspirerade av iTunes, Appstore och Kindle så har de planerat extraverktyg som man knyter till abonnemanget, men inte betalar annat än startavgift för. Det är nog det jag gillar mest med hela idén, hjälp till spelledaren.

Det enda jag själv provat är ju att ha reglerna till handa på min iPad, men i pdf-format då och att använda Warhammers nya tärningsslagare på iPhonen.

Kartfunktionen verkar spännande och enkel, lite som den lösning vi har för Gränsrymden på Horisontens Ände.

Det jag själv skulle använda är nog SLP-räknare (dvs hålla koll på skador, initiativ etc), och ha möjlighet att ha allt online - fast man skulle ju vilja ha en offline-version också, precis som man kan lyssna på Spotify offline så borde man kunna lägga ner sin DoD i en "låst" version.

Ska bli spännande att se hur det går, kanske till och med prova, men det återstår att se.