fredag 1 juni 2012

I rymden hör ingen dig skrika av glädje...

Äntligen. Äntligen har jag sett Prometheus! Mina första intryck är att jag måste smälta det hela och att jag är jäkligt nöjd – kanske inte så nöjd som jag hoppades, men jag fick det jag ville Ridley Scott knyter ihop säcken och ger en lite sjyssta överraskningar.

När man sen får en stund att tänka så börjar man genast göra jämförelser. Var på skalan, Alien, Aliens, Alien 3 och Alien Resurrection hamnar Prometheus. Någonstans efter de två första (och då får man ha i åtanke att jag älskade Aliens när jag först såg den, grät av soundtracket till Alien 3 och gottade ihop mig totalt över Delikatessen- och De förlorade barnens stad-vibbarna som jag på något sätt fick av Alien Resurrection.

Som skön gammal nörd vill man genast spela space jockey i ett rollspel – som Mutant 2089 – men i rymden (och utan ondskan som Mutant Rymd blev). Det känns med andra ord helt rätt att Prometheus tar sin början 2089.

Jag ger Prometheus en rejäl nördfyra i betyg.

2 kommentarer:

  1. Tack för recensionen, jag hoppas gå och se Prometheus snarast möjligt. Jag är nyfiken på temat "sökandet efter mänsklighetens ursprung leder till mänsklighetens undergång (nästan?)". Schysst ironi där, eller självuppfyllande profetia. Men vad vet jag. Jag har ju inte sett filmen. Ännu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta chansen och se den snart innan du hört för mkt - bäst så skulle jag säga. Det du är nyfiken på får du bra svar på :)

      Radera