tisdag 13 mars 2012

John Carter - ett nytt sätt att se på Mars

Jag är antagligen inte den första att se filmen John Carter - många nördar har väl gjort det vid det här laget, om de inte avskräcktes av att det rör sig om en Disneyrulle, något som inte störde mig då trailern kändes awesome, minst sagt.

För er som inte känner till det, handlar filmen om John Carter, kavallerist och sydstatare som plötsligt färdas till Mars (på olika sätt i boken jämfört med filmen). På Mars - där kallad Barsoom - stöter han på marsmäniskor och vad som verkar vara vanliga människor, om än med röda tatueringar.

Sen utspelas en rätt medioker äventyrs- eller matinéhistoria upp sig, som öppnar upp för fortsättningar. Skönt för oss som gillade filmen och för Disney som kan tjäna mer pengar - då det i nuläget är utlovat att det inte ska bli någon leksaksmerchandizing av filmen. Inget MarsLego med andra ord.

Boken är skriven av Edgar Rice Burroughs, som publicerade boken för exakt ett hundra år sedan, 1912. Burroughs är väl mest känd för Tarzan men för min del känns det här mer lockande - så pass att jag köpte hel trilogin billigt på Amazon till min Kindle-app på paddan. Jag läste de första kapitlen och slogs av det gammalmodiga språket - en återblick i min litterära utveckling till högstadiet då jag läste Jule Vernes som det bästa som fanns.

För att återgå till filmen, jag gillar den, jag gillar settingen, äventyret, marsmänniskorna, de ljusdrivna luftskeppen, den postapokalyptiska känslan med gamla ruiner och bortglömd teknologi - ja en massa saker som skulle kunna ingå i ett sjysst rollspel. Så gillar du det ovan nämnda och inte är för kräsen - slå till. Det enda som egentligen drog ner var att 3D-effekterna kändes onödiga (texten blir alltid lite dubbel för mig, liksom andra delar - kanske någon latent skelning som messar upp min förmåga till 3D) och att en av ärkebovarna spelades av Dominic West som för mig alltid är en mindre trovärdig och delvis tragikomisk etylöverkonsument i The Wire - det funkade helt enkelt inte.

Vill ni veta mer om filmen i tio punkter kan ni kolla in det på GeekDad där boken även diskuteras. En sista kul grej, innan betyget, är att jag äntligen vet vad Barsoomians i Peter F Hamiltons böcker kommer ifrån. Filme är i alla fall helt klart värd ett biobesök och får en svag nördfyra av mig.

2 kommentarer:

  1. Jag hade inte mycket förväntningar. Det kanske var därför jag ändå uppskattade filmen, lagom punschig men ändå underhållande. En aspekt är just att historien är så pass gammal, det kan vara en ursäktande faktor för allt namndroppande av konstiga folk, titlar och platser. Den hade gärna fått vara lite mer gritty också men som sagt disney kör blått blod istället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt med blått blod - på en järnrik planet som Mars borde evolutionen lett till järn som syrebindande i blodet (rött blod) och inte koppar (blått blod), som är bättre chelat (låtsas vara kemist här, el snarare science fantasy-kemist) ;)

      Radera