onsdag 30 november 2011

Äventyren saknas!

Apropå det jag skrev om rollspelsnostalgi för ett tag sen - jag har funderat vidare på vad orsakerna kan vara förutom spelkonservatism. Svaret fick jag i ett gammalt inlägg på Grognardia, som varje fredag har en "öppen" fråga. För några veckor sedan handlade det om gamla äventyr och deras (åter)användande (läs här). Frågan var - what is the single adventure you got the most use of and why? Enklaste svaret vore väl det äventyr man kunde spela om flest gånger - och i mitt fall var det Spindelkonungens pyramid, Dödaskogen, Dimön och Svavelvinter (som vi råkade spela två gånger). Jag tror att en av anledningarna till nostalgin är att det finns äventyr att spela. Sak man till exempel plöja hela UA-kampanjen så får man i snitt hålla på i tre år. Att spela igenom Svavelvinter-sviten med DoD91 borde ta ungefär lika lång tid.


Sen är det frågan om det finns för lite äventyr till moderna spel - om vi struntar i de rent karaktärsdrivna varianterna. det har nog stöts och blöts i all evighet, men jag tror det behövs mer äventyr el sandlådemoduler till moderna spel för att det ska funka.  Eller kanske till och med kampanjer. Hey - jag tror att mycket av lockelsen med FFG: s WH40K är att äventyrstrilogier som släpps. Vår grupp hade aldrig börjat spela något av det om det var indie-regler och karaktärsdrivet, eller ett spel utan äventyr.


Så apropå det senaste inlägget på boningen.org - om att det varit ett dassigt rollspelsår från de stora tillverkarna (som då inte finns) - hade de små spelen (i den mån det är applicerbart) haft en kampanj inbyggd hade de kanske lockat fler - eller? En lockelse med det förlorade Wolframfästet var ju att det skulle innehålla en metaplott. 'Tänk ett Tecknochock med en Sprawl-trilogi med Neuromancer-aktig start hade gjort. Eller V0 med en År Noll-kampanj på.


Vad tror ni? Kan det inte vara så att brist på äventyr gör att inget av det nya spelas?

onsdag 23 november 2011

Gloom - möjligen en sjysst serie

Satt och slösurfade för ett tag sen och kom över denna retroserie - något kul måntro? Ser fram mot atomzeppelinen.

För er andra som gillar dieselretro och ännu inte kollat  in Anders Blixt:s blogg - Drömsmedjan, så gör det nu. Jag måste säga att jag gillar retro med sf-inslag, som brädspelen Tannhäuser eller Dust Tactics. Ett retro-aktigt rollspel vore inte fel att göra. Vad tycker ni det ska innehålla för att vara kul?

Gillar man andra-världs-krigs-känsla och fantastik kan man kolla in Rävsvans förlag och betan på Blå Himmel.

lördag 19 november 2011

Nostalgi i kräkubik

Det slog mig, eller jag fick det inslaget (Läs: tack boningen.org) att det som gäller i större delen (stora delar) av rollspels-Sverige är en outtröttlig nostalgitripp avseende rollspel. Kollar man in några av de senaste årens stora bloggar (Sinkadusmåndag på piruett.se, Karkionen i Kandra) eller populära blogginlägg (En hamnarbetare minns på Drömsmedjan) så är det rätt tydligt vad det skrivs mycket om - the Golden Age of Roleplaying (med viss förskjutning längs tidsaxeln för Sverige).

Frågan är om det man ser på nätet stämmer med det som sker ute i landet runt spelborden? En inte så sentida enkät om vilka svenska spel man spelar (här) visar att majoriteten spelar spel som inte ges ut längre. Det mest spelade "levande" svenska rollspelet verkar vara Eon.

I vår grupp har vi till och med fallit för nostalgin och provat att spela ett nytt svensk rollspel som ingår i Old-school-renaissance, nämligen Lamentations of the Flame Princess. Men kanske var det olika ingångar där - någon ville spela Weird Fantasy och någon ville ha ett dungeon crawl. Min enda åsikt var att det var nästan genomtråkigt att göra rollperson, och spela hann jag inte med första speltillfället.

Näe - om det är så att old-school är den nya grejen, eller hela nostalgi-grejen är den nya grejen - då är det rätt tråkigt. Så tråkigt att jag inte orkar orda mer om det.

fredag 18 november 2011

Lacuna - 1, The Black Drop +1

För länge, länge sen skrev jag om Lacuna som för mig lät som ett coolt spel - och idén är himla spännande. Fick sen chansen att låna det lilla A5-häftet för en genomläsning, men orkade inte ta mig igenom det - trots de ynka femtio sidor det är. En besvikelse för mig.

I spelet är man mysterieagent som sövs ner och färdas i Blue City - om jag nu fattat det rätt. En enkel T6-mekanik styr det man kan göra med sina tre egenskaper (force, instinct, access) och deras underfärdigheter (agression, atheltics, investigation, logistics m.fl.). Olika säkerhetsnivåer i olika färger säger... något jag glömt.

Summa summarum känns det som spelet hade potential men jag fattar inte riktigt vad man gör, jag orkar inte läsa mig till poängen på metaplotten och mitt förfinade sinne (yeah!) för layout får mig att kräkas.

Har någon av mina sporadiska besökare någon åsikt - har ni provat spelet? Jag väntar nu för att se om Lacuna II kommer göra någon skillnad. Betyget just nu är en svag nörd tvåa och det är antagligen snällt.

Glädjande nog har vi börjat spela Trail of Cthulhu med äventyret The Black Drop - ett strålande spännande äventyr som at karaktärerna till franska Kerguelen i södra Indiska oceanen. Stämningen i äventyret och spänningen är av den grad att jag återberättat det för mina "vanliga" (läs:icke-nörd) vänner, precis som man brukar återberätta en film. Helt enkelt lysande.

Första spelmötet var mest friform, reglerna kom inte in särskilt mycket i förloppet - så den delen återstår att se hur det funkar. The Black Drop (annan recension och spoiler!) får en preliminär nördfyra plus. Någon borde göra en film på den - kanske.