För några veckor sedan gjorde jag det som nyligen nämnts på boningen.org - eller nästan i alla fall. På grund av irrationella orsaker i vår spelgrupp så gick det inte att spela steampunk utan vi fick prova Star Wars-varianten på det legendariska indiespelet Lady Blackbird - Jedi Blackbird.
Jag tspelledde, i den mening man nu gör det i den Solar Systems-hybrid som spelet är. Det korta svaret på frågan - var det kul - är, ja det var kul. Det var väldigt annorlunda mot när man spelar de tradiga spel vi normalt ägnar oss åt.
Det nämndes inte så mycket på boningen vad som var roligt, men inte heller det som inte var så bra (min åsikt då). Det roliga var att det blev en massa rollspel, en kul story som rullade på och att spelarna verkligen körde på med sin rollpersoner. Det sista kan bero på att det var en one-off och att det var färdiga rollpersoner.
Innan man börjar klaga på systemet kan jag kort beskriva hur det funkar. Ens rollperson har färdigheter med flera undergrupper, tex Jedikraft, med undergrupp Lyfta, Krama, Snabba beslut etc. Sen har man ett antal resurstärningar och ett antal grundtäningar. När man ska göra något, berättar SL en svårighetsgrad där 2. Slår du två träffar (4-6 på T6) så lyckas du. Om svårigheten är hög kan det vara poäng att använda färdigheter och tagga undergrupper - så hugg med ditt svärd, säg att du gör det snabbt och använd din Jedikraft och taggen snabba beslut och du är uppe i 4 tärningar. På det kan du sen lägga till dina resurstärningar som då försvinner om du lyckas. Resurstärningar återvinner du genom att rollspelare en scen där du utelämnar något om din bakgrund - det kan tex vara en flashback mitt under en strid.
Elegant eller hur? Misslyckas du kan du drabbas av tillstånd som avväpnad, skadad, dödad etc. Men du får försöka igen men med högre insats och svårighetsgrad - som SL bestämmer.
Jag tror att ett av problemen - som jag upplevde det - är att det lämpar sig bättre för one-offs än för kampanjspel. Det kanske berodde på att det var Star Wars och inte Lady BB som jag egentligen ville spela.
Sen hade jag och några av de andra missat en grej, troligen eftersom jag trodde det var som i V0 eller Coriolis-V0 - nämligen att de tillstånd man ådrog sig inte påverkade mekaniken alls annat än genom fictionen. Fick man tillståndet skadad betydde det inte mer än att man var skadad. Det påverkade inte hur bra man kunde hoppa (om man nu inte tyckte att skulle göra det). För vår tradiga grupp tror jag det var lite svårt - för vana indiespelare är vi nog ufon.
Sen upplevde jag att "taggandet" av undergrupper ofta bara handlade om att väva in så mkt som möjlig - jag använder min Jedikraft, lyfter, kramar, svävar upp och tar ett instinktivt beslut (med andra ord återberättat) och får 7 tärningar. Möjligen att det är menat så, men jag upplevde det stundtals fånigt att man föröskte väva in alla taggar i en handling även om det blev krystat. Samtidigt är det något som premieras av spelet.
Sist så måste jag väl säga att spelet gör att spelaren och dess rollperson hamnar i rampljuset - vilket kan leda till problem. I vårt fall att alla vill vara i rampljuset samtidigt. Det finns regler för att assistera varandra, men det blev mest att alla ville göra själva. Något att ha i åtanke.
Med andra ord, Jedi Blackbird gjorde att man fick stort fokus på karaktären och dess historia och handlingar men själva berättelsen hamnade i bakgrunden - berättelsen som skulle spelas ut av spelarna vill säga. Jag saknar det.
Man kan se allt det här som råd för er som ska testa LBB eller Jedi BB - se till att strukturera det så en person i taget får ha scenens rampljus, att återvinningen av resurstärningar känns kul och att man kommer överens inom gruppen hur man vill göra med taggandet och vem som säger stopp om det blir för absurt (om man nu inte vill ha det så), bordet eller SL.
Med det sagt, Jedi Black Bird var himla kul, det var ett roligt sätt att göra en berättelse, men med det systemet ser jag inte att det håller i längden om man inte bara vill berätta.
