onsdag 13 juli 2011

Operation: Fallen Reich och igenkänning


Igår spelade vi vår andra session av Operation: Fallen Reich (OFR) - ett spel som jag först var skeptisk till. Jag har spelat Cold City för något år sen, som inte gjorde mig helt förtjust. Delvis kan det ha berott på att jag var skeptisk till settingen och att vi blandade ihop de två regelvarianterna, vilket gjorde strid lite konstigt (minns ett slag när någon hade 15 tärningar i sin tärnigspöl).

Det är lite konstigt att jag inte skulle gilla settingen med lite ockult, andra världskriget och tyska nazis som ondingar. Med tanke på att jag gillar settingen in Tannhäuser och Dust (Tactics). Men där finns mer tek och sf-inslag och det är väl det jag gillar. Jag är ingen renodlad historiebuff som bryr sig om att det ska stämma exakt.

Men det visar sig i slutänden att allt beror på igenkänning. När vi spelade OFR så hamnade vi tillslut i en blandad stämning av Örnnästet, Inglorious bastards, 'Allo, 'allo hemliga armén, Indiana Jones, Band of brothers och diverse andra krigsfilmer från när man var liten. 

Och det var det som lyfte spelet - den tydliga igenkänningsfaktorn. Jag skulle säga att det är nästan det viktigaste för att göra ett spel lättspelat. Tittar jag påde senaste årens spelande, dvs sen jag började med rollspel igen, så är de mest lättspelade och kanske också många av de bästa speltillfällena kopplade till spel där man har mycket referenspunkter och känner igen sig. Exemplen är få men de tre är Western (med soundtrack från spagettiwesterns i bakgrunden), Barbarians of Lemuria (med Conan och Indiana Jones soundtrack) och slutligen OFR.

Samtidigt är frånvaron av tydliga referenser det som gör andra spel svårspelade om man inte är rätt sorts nörd för den specifika subgenren. Coriolis är ju ett tydligt exempel på det - frustrationen av att det är orientaliska mattor och vattenpipor i varje hörn som en pastisch på vad orientalism är. Igenkänningsfaktorn från annan litteratur eller film saknas helt.

Min lösning på det är att ta de delar ur andra genres som jag känner igen -nybyggaren ur Western som kolonisatör eller legofolk i Kuas djungel, den pulpiga känslan ur Indiana Jones eller Sword and Sorcery för äventyrarkänslan och biotek och genetik ur diverse cyberpunk för teknik och humaniter. Jag tycker det funkar bra.

Vilka är de genrer som funkar bäst? Eller undergrupper om man tänker så?

4 kommentarer:

  1. Om jag förstår dig rätt så tycker du nu att OFR är att helt okej rollspel, kanske till och med riktigt bra? Jag tror för egen del att jag skulle kunna gilla OFR - jag har dock aldrig läst eller spelat spelet - bara skrivit ett scenariofrö till det!

    Vad gäller t.ex. Coriolis så har väl ett problem med den nyskapande miljön varit just att få den tilltänkta publiken att göra de associationer som behövs för att tillräckligt mycket igenkänning skall äga rum så att immersionen fungerar. Så en fråga som spelskapare bör ställa sig om de vill bli framgångsrika är: Hur får jag publiken att känna igen sig? Hur gör jag referenser lagom tydliga? Vad får strängarna i spelarnas hjärtan att vibrera?

    Lycka till!
    Jag tror ni grejer detta utan större problem. Jag ser fram mot era framtida släpp!

    (Beklagar att jag missade Fria ligan på SF-bok igår. Men vi får ses en annan gång :-)

    SvaraRadera
  2. Jag kan säga att vi hade himla kul under de två spelsessioner vi spelade äventyret Kung Leopolds Spjut - och vi snackade om att alla i gruppen skulle få göra enkvällsscenarion med sin tolkning av settingen. Jag vet vart mina influenser kommer komma ifrån.

    Sen så snackade vi om settingenoch kom fram att den stl vi spelade inte var så jolly-good-engelsk-witty-småfinurlig-stil utan snarare inglorious bastards-aktig.

    Jag tror att den litte lättsamma engelska stillen inte hade passat mig utan varit för fånig.

    Men jag tror att det är en av styrkorna i spelet - att amn kan forma det efter sina preferenser. vill man spela det Chtuluaktigt går det utmärkt, liksom Örnnästet eller Kellys hjältar-aktigt.

    Ang reglerna kommer det i nästa blogginlägg om sisådär 24+ hr.

    Så jag tyckte vi hade riktigt kul kan man sammanfatta det med.

    Coriolis som du säger är en svår nöt - som lättast knäcks med mer setting tror jag.

    SvaraRadera
  3. Får snart skriva en recension på OFR jag med tror jag, fanns flera bra saker att uppmärksamma och kanske någon negativ kritik här och där. Angående Coriolis och settingen där kanske det är svårare men så mycket mer värt det. Det visar ju ett problem inom populärkultur att det knappt finns något som behandlar tanken på sådan kultur. Högst kanske någon gör en flört med temat och sen är det bra. Att ta andra settingar som det finns och göra till något eget låter däremot bra och ganska korrekt då kulturer inte är något statiskt utan ofta går in och blandas i varandra.

    SvaraRadera
  4. Ja, nu kan du väll kolla min åsikter om reglerna -och tala om när din recension kommer :)

    Det mest Corioliska jag hittat är Ian McDonalds böcker, men det är det enda.

    SvaraRadera