lördag 5 mars 2011

Spela ondskan!

När man var liten - typ nybörjare på rollspel - fanns det en romantisk idé om att det måste vara kul att spela onding i rollspel. Tänk att få vara den onda trollkarlen som väcker upp horder av zombies eller den svarta riddaren som bränner ned byar och städer och piskar de mesiga alverna i svärdskonst. Tänk att få spela orch och bli hövding för rövarklanen.

Tyvärr var det väl så att det antagligen inte skulle vara så roligt, att bränna byar och mörda folk, hur kul kan det vara i längden? Ondskan i de fantasyrollspel jag spelade (läs: Drakar och Demoner) var ganska svart på en svartvit skala. Ingen fantasi och inget djup. De onda tvivlade inte på att vara onda, de bara var det*. Det fanns inte någon sorts utilitaristisk ondska som man skulle kunna känna igen i verklighetens gråskala av gott och ont. Därför var väl det dömt på den tiden.

Nu får man chansen igen - med FFG:s Black Crusade. Nu kan man spela för kaos och ondskan. Kommer det att funka? Jag är delvis skeptisk men enligt reklamtexterna så handlar det mer om gråskala än svart ondska. I Warhammer 40 K:s universa är det kanske inte så konstigt - för mig är världens så kallade "goda" - ett gäng imperialister, fascister och psykopater och annat möjligen värre - inte något att hänga i granen.

Vad tror ni, går det att spela ondskan?

*Jag skulle så här efter fem minuters eftertanke säga att Svavelvintersvitens ondingar hade mer djup.

13 kommentarer:

  1. I vår egen spelgrupp körde vi en
    "ondska"-kampanj i slutet på 80-talet där gruppens nekromantiker erövrade Torshem med siktet inställt på hela Ereb. Detta blev dock aldrig långtråkigt då nya hinder sattes upp för att erövra nya områden. Dessutom hade karaktären som sekundärmål att utrota anksläktet, vilket personligen kan kännas lite som ett "good cause". :-)

    När det gäller Shagul så håller jag med delvis. Romanens Shagul har ju en ganska grå agenda vilken är högst beroende av hur man ställer sig till skapelsen. Äventyrets Shagul är ju däremot ganska svart (*SPOILER* ville erövra Trakorien genom att med demonen Ebharing lösgöra en farsot i konfluxen). Liknande ser vi med Vicotnic som (likt min egen spelgrupps nekromantiker) var ute efter att erövra Ereb. Däremot är Barbias Siratsia lite annorlunda då hon faktiskt är ute efter att göra världen bättre med de landmassor hon stjäl.

    SvaraRadera
  2. Hade faktiskt glömt Siratsia - om jag minns rätt kunde SL välja om RP uppfattade henne som god eller ond.

    Som jag minns det fick vi aldrig vara nekromantiker - vilket iofs var mitt fel som SL, då det krockade med de flesta äventyrs upplägg. jag var helt enkelt för platt som SL.

    Nu när jag tänkt i mer än 5 minuter så måste jag säga att i Krilloan så var gränserna snyggt utsuddade mellan gott och ont. Personligen ett av mina favoritäventyr.

    SvaraRadera
  3. Tror snarare att jag som SL inte insåg problematiken riktigt och lät därmed spelarna ta ut svängarna lite väl mycket. Men men... sålänge man har roligt så... :-)

    Minns väldigt lite av Krilloan trots att jag faktiskt har boxen liggande på hyllan. Tror det var i samma veva som den kom ut, som jag lade rollspelandet på is. Minns bara lite vagt att nekromantiker var en accepterad del av samhällsbilden? Kan det till och med varit så att man i äventyret försökte ge några stackars nekromantiker skulden för något de inte gjort?

    SvaraRadera
  4. Det du minns stämmer helt klart - en tanke att återta men det finns så mkt annat att spela.

    Summa summarum, så undrar jag hur det skulle gå att spela ond i längden idag, inte när jag var tonåring.

    Inre konflikter kommer liksom dåligt fram i rollspel - bara i krönikor och för att det inte skulle bli svartvitt borde de åskådliggöras.

    SvaraRadera
  5. Om det skulle finnas några begränsningar till att spela "ondska" så tror jag det primärt ligger hos spelarna snarare än ingrott i betingelsen som sådan.

    I rollspel med lite friare agendor än det traditionella Drakar och Demoner-upplägget har jag spelat ganska många rollpersoner av varierande ondska. Allt ifrån den psykopatiske väpnaren som i allt utåt verkar vara en sann svärmorsdröm men vars anlete får ett helt annat uttryck när han (under spel) mördar och våldtar de kvinnor han lurar iväg på romantiska träffar på tu man hand till den sadistiske och småaktige trollkarlen som inte lämnar något tillfälle outnyttjat att fysisikt och psykiskt plåga sin betvingade underhuggare.

    Ondska behöver varken vara den själstärande inre konflikten som aldrig kommer ut i spel eller den besinningslösa bärsärkargången genom Chronopias tempeldistrikt som av någon anledning verkar vara närmast till hands i de flesta rollspelares sinnen. Sålänge det finns utrymme för ondska i själva spelet i rollspelet så kan det vara minst ett lika gott tillfälle för bra och roligt rollspelande som annat spela de eviga vandrande mirakelmakarna som löser allas problem som om de inte hade nog med egna att stå i.

    För att återgå till just kaosspelet där så tror jag det har större potential för gott, underhållande och omväxlande rollspel än det väldigt nära exemplet deathwatch där man istället spelar "godhetens" förkämpar. Varför undrar ni?

    #1. Jag har svårt att se något så begränsat och enkelspårigt som att vara de lojalaste av kejsarens hjärntvättade gendesignade supersoldater. Kaos har per definition myriader av variation, mål, motiv och tillvägagångssätt. Även kaos har drivkrafter och ju längre från kaosgudarna de kommer destå mer personliga lär de vara. Även att spela hjärntvättad supersoldat kan nog vara kul på sitt sätt, men den möjligheten finns nog även bland kaos ;)

    #2. I deathwatch finns det en enda möjlig nivå att spela på. Man är space marine och inte bara space marine, men är en del av "the deathwatch". I kaosrollspelet lär det finnas iaf multipla olika olika ingångsnivåer av ondska att spela på. Man lär kunna välja hur ond man vill vara, hur nära kaosgudarna man är (eller iaf att det är en gradvis process under äventyrandet). Att ha makt, nöje och rikedom som drivkraft bör vara ganska lätt för de flesta att relatera till och är väl eg inte så långt ifrån FFGs andra spel, Rogue Trader (som i sig också är något av en gråskala vad gäller ondska).

    #3. Att spela kultist är alltid kul ;) Som atheist (eller i bästa fall agnostiker) så är det alltid kul att få leva ut lite av sina religionsfördomar i lite hämningslöst efterapande och förvrängande av verklighetens galningar.

    SvaraRadera
  6. För att snacka "Svavelvinters ondingar" som du nämnde så har jag haft planer på att spela upp en variant av Svavelvinter där spelarna är shaguliter med Järntornet som startläge. Det blir alltså deras mål att beskydda sin vetenskapliga forskning från kmordadruider, hatiska marjurer, trakoriska myndigheter och därtill förmodligen från sin egen grundare.

    Utgångspunkten skulle förmodligen kunna bli riktigt intressant och det skulle dessutom vara ganska spännande att karaktärerna ständigt dras med ett underläge där de ser sig själva som missförstådda av den hatiska omvärlden. Kan riktigt se scenen framför mig när man undanröjt alla yttre hot mot sekten men utplånas istället av sin egen mästare. Flyr hals över huvud till Trakoriska öarna i söder där shaguliter jagas och lynchas efter att sanningen om deras "illdåd" uppdagats. Kanske man får ett tillfälligt andrum hos Gobrugda ute i träsket medan man grubblar över hur man skall hämnas på Shagul för hans svek...

    SvaraRadera
  7. @gissa :p

    Ja, jag nämnde nog att hela WH40K universat är allt annat än gott - men genomondisngar hade jag tidigare svårt för att fantisera ihop hur det skulle bli kul att spela.

    När man däremot läser texterna som FFG skrivit (länken reklamtexter) så ges ju en helt annan gråskalig bild - där kaosgudarna står för saker som kreativitet, ärofullhet (finns inte ett sånt ord va?) etc.

    Däremot känns det inte som det finns ett renodlat grund/gruppkoncept för RP som i DH, RT och DW -det känns mer som man får hitta på det - mer fritt men samtidigt svårare på andra sätt.

    Vem e du? ;)

    SvaraRadera
  8. @Henke

    Tror shaguliter skulle passa utmärkt som utilitaristiska ondingar, särskilt om de skulle vilja utveckla sina förmågor för folks bästa. Tror en sån kampanj kan funka utmärkt.

    Blev erbjuden om att provspela ett indieminiscenario om shaguliter precis innan Trakorien blev allmänt känt (ledde till mkt bryderier då jag hört om Trakorien på andra vägar redan) - med liknande ingång.

    SvaraRadera
  9. Har planer på en riktigt spännande konvertering av Barbia-modulen till att utspela sig i Trakorien. Det kommer bli goda animister mot en god Siratsia men där Siratsia stammar från de grå eminenserna och där världen inte försvinner utan där Voag Aspede åter stjäl livskraft från omvärlden...

    SvaraRadera
  10. Cool - det var det som föranledde Granströms inlägg om animister på Trakorien-bloggen. OT här men jag ser själv fram emot att få spela Trakorien RPG om några veckor - hoppas jag.

    SvaraRadera
  11. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att spela ett spel där man är riktigt ond. Tänker på Äventyrsspel modul Orcher eller de klassiska "onda" alverna i DoD 91.

    Det är inte den typ av eskapism jag söker. Någon som kan förklara vad lockelsen är?

    SvaraRadera
  12. @Mäster Johan

    Jag tycker som du - lite - vad e liksom poängen. Men jag tror ofta att det egentligen handlar om att bryta fördomar. Orcherna är inte onda, bara nobla stamkrigare, kaosdyrkarna är bara konstnärer som gått lite för långt, Stalin ville bara alla väl.

    Eller att vrida på moralen - en sorts värdenihilism i rollspel. Det onda är eg inte ont om vi säger att det inte är det.

    Sen kan man ju tänka sig att man vill bryta mot sitt vanliga goda laglydiga liv - men då borde det räcka att vara bov.

    SvaraRadera
  13. Blev lite fel där - Stalin ville alla väl var nog inte att bryta en fördom. Snarare handlar det om att vrida på moralen i det exemplet.

    SvaraRadera