måndag 27 juli 2009

Smakprov på Coriolis Pdf-projekt del 1

Det känns som det är dags att lägga upp ett litet smakprov på hur det kan komma att se ut i en av pdf:erna, den första. Den ska handla om Gränsrymden och Asteroidstation Djachroum som även kommer figurera i scenariot på SSK 2009. Hoppas det smakar. Kommentera gärna, allt från språk till innehåll.

Gränsrymdens Historia
I Gråterskans sektor breder den del av Transshura-molnets yttre rand, det som kallas Gränsrymden ut sig. Gränsrymden kan sägas vara ett väldigt utspritt asteroidkluster, som till alldeles nyligen inte hade något kommersiellt värde. Här har det aldrig funnits något liv eller ens någon resande då upptäcksfärder ut mot det stora mörkret sen länge ansetts vara tabu i den tredje horisonten.

För bara några decennier sedan upptäckte en av Stiftelsens djupsonder att det i en del av Gråterskans sektor fanns det ett flertal anomalier. Det man först tolkade som fel i sensorerna, men då sensorerna fungerade om man riktade om dem, kom man fram till att det rörde sig om en störning i rymdens gravitationsväv. När sonden skickades närmare kom den plötsligt att upptäcka ett den intilligande asteroidhopen i själva verket var ett bälte av skeppsvrak. Snabbt utrustades en mindre expedition bestående av de två privata kuttrarna Heliga Amesia och Volos. Efter en lång färd ut till området och en snabb sensorgenomsökning fann man flera skeppsvrak, metalloasteroider och en övergiven rymdstation, som snabbt togs i besittning av den fria kaptenen Antoli Djachroum, ledare för expeditionen. Detta var början på Gränsrymdens befolkning av vrakjägare, prospektörer och dissidenter.

Kort efter upptäckten av den övergivna rymdstationen upptäckte även en grupp prospektörer tillhörande Fria Ligan att metalloasteriderna och även en del av rymddammet i området innehöll höga nivåer av spårämnet selidium. Ett ämne som används i konstruktionen av gravitonprojektorer och avancerade styrsystem. Nogrannare analys visade dock att det inte det var ett annat, helt nytt ämne, förvillande likt selidium men magnituder mer kraftfullt i sin funktion. Det döptes till macdan efter stiftelseforskaren Dnegul Macdan och satte formligen eld på Kua-systemets propektörer.

söndag 12 juli 2009

Stämning i djungeln (del 2)

I ren och skär inspiration fortsätter jag på min lilla stämningstext för djungelepisoder tänkta till del två av Lubausviten.

Genom att följa Azaëlens korridor kunde förflyttningen resten av eftermiddagen ske snabbt. Chanah mindes instruktörens beskrivningar av Azaëlernas mystiska tunnlar genom djungeln och de säregna mönster de bildade när de korsade varandra. Tunnlarna kunde till och med skönjas från omloppsbana av Legionens skepp och sensorsatelliter, och än idag hade de inte kunnat förklaras.
Mot eftermiddagens slut kom så det vanliga skyfallet och sikten blev åter i det närmaste noll. Sergeanten gjorde åter tecken för spridd formation och det blev att tränga sig fram genom den täta undervegetationen igen.

Plötsligt, lyste Chanahs passiva sensor upp. Dess magnetfältssensor gav indikation på större metallisk struktur cirka tjugo meter fram i djungeln. Snabbt gick Chanah ner på knä och tryckte av en blipp med sin kommunikator till Sergeanten. Han höll position och en stund senare var sergeanten och soldat Fehridun, förste sensorspanare på plats. Snabbt kopplade de in sig på ett kort kommunikatornät och Fehridun kunde snabbt styra sin starka passiva sensor mot målet. En minut senare, efter analys in stridsdatorn, gav han sin dom. ”Verkar vara ett gammalt stridsexo, inaktivt. Med tanke på den höga metallhalten, troligen ett av de tunga, första generationens Ainar-exon”. Sergeanten grymtade något kort till svar och gjorde tecken för framryckning. Tyst, eller så tyst det nu gick närmade de sig exot. På tre meters avstånd, kunde så Chanah föra en gren och sidan och de kunde se ett gammalt exo. Framsidan var bortsprängt och visade upp innanmätet där man kunde se resterna av dess förare, några svarta revben med klängrankor sammanflätade runt dem. Antagligen det enda som höll skelettet på plats.
Sergeanten trängde sig förbi Chanah och vadade fram mot exot. När han nästan var framme, började plötsligt den passiva sensorns tjuta i örat på Chanah, slog sen om till aktivt läge med störsignaler och axelkapseln med motmedel började spotta ut moln av fint metalldamm. Exot daskade per automatik ner Chanah i marken i ett sista skyddsförsök. I en sekund hördes ett högfrekvent surrande, sen detonerade formligen luften runt Chanah. Den sista klara tanken var ”stimmissiler”. Sen blev allt svart.

Brist på ikoner

Sist jag skrev om brist handlade det om brist på teknologi i spelet Coriolis. Nu handlar det istället om brist på religion, vilket det egentligen inte är. Spelet uppmuntrar ju till att karaktärerna är religiösa och det finns en Nackdel, klentrogen, för dem som inte är det. Utöver det så kan en karaktär ha en speciell ikon, som ger den bonus på färdigheter. Tyvärr har jag inte lyckats hitta när en sådan bonus kan användas.
Vi portalhopp genom rymden har även ikontro och klentrogenhet en effekt. Så med andra ord så finns det en tanke om det. Men det här räcker inte. En enda situation påverkas av ikonerna rent regeltekniskt (om jag nu inte missat när färdigheter påverkas).

Mitt förslag är att göra Ikonerna ännu mer verksamma i horisontens och Hjältarnas liv genom att låta Hjälten använda sin Ikon för att styra utfallet av en scen. Detta kan förslagsvis endast göras en gång per scenario. Exempelvis skulle en Hjälte med ikonen Resenären kunna se till att en resa genom rymden (en scen) förlöper helt riskfritt, eller det man träffar på styrs av spelarens narrativ. Om spelledaren till exempel ordnat att en grupp korsare sänder ett falskt nödmeddelande så kan hjälten ändra narrativet med sin ikons intervention och göra det till en riktig nödsignal.

onsdag 8 juli 2009

Stämning i djungeln

Projekt Lubau rullar åter så sakteliga framåt. Det vill säga del två. Jag har fått mycket inspiration på senare tid och ikväll ägnat mig åt att författa en liten stämningstext. Den är antagligen för lång för att bli använd senare, men den ger ett smakprov på det som kommer i den andra delen av Lubausekvensen.

Regnet strilade ner över Chanahs visir och deformerade den gröna djungelvärlden runt honom. Till höger om honom låg sergeanten i skyddsställning under en ormbunke och verkade vänta på något. Sen gav han tecken med händerna, framryckning - flankera - vänster. Korta koncisa kommandon. Aktiva sensorer, tecknade soldat Hamad tillbaka frågande. Han fick det korta tecknet, en hand framför ögonen, passiva sensorer, tillbaka. Nu! Framåt, tecknade sergeanten igen. Det raspade till i hörsnäckan som om någon var på väg att säga något i kommunikatorn trots radiotystnad. Att ta sig fram med passiva sensorer var nästan omöjligt i det här regnet. Men aktiva gjorde det inte mer än marginellt bättre. Men rebellerna hade avancerade närsensorer, som Syndikaten levererat till dem, så det gällde att vara försiktig.

Hamad hade hukande kommit fram till en gigantisks rotvälta i djungeln. Den öppnade upp en liten glänta där sikten ökade till ett tjugotal meter. Chanahs kamrat påbörjade avsökning av sektorn framför dem medan han själv tog skydd med sin vulkankarbin redo. Han tittade upp och så att rotvältan var början på en lång öppen korridor i djungeln. Azaël, skogens ängel, tänkte han när han såg den helt symetriska tunneln genom djungeln. Det stora vidundret måste ha passerat här för bara några dagar sedan.
”Fördömda sergeant”, hörde han Hamad svära. ”Vid Gråterskan, passiva sensorer? Är han galen”. Samtidigt såg han hur Hamad aktiverade sensorsiktet på vulkansprutan och en symbol för aktiv signal dök upp i nedre kanten på hans visir. ”Fikri”, svor Chanah samtidigt som han hörde Hamad säga, ”mål säkrat”. Sekunden sedan hörde han den karaktäristiska stackatoljudet av växeleld med vibro- och målsökande ammunition. Den vanliga blandningen för eldgivning i djungel, men ganska meningslös i en Azaëls tunnel. ”Framåt”, hörde han Hamad fräsa, när eldgivningen abrupt avslutades. Tystnad. Han slängde sig upp från rotvältans skydd och rusade framåt, med karbinen säkrad framåt. Efter ett tiotalmeter gick han ner på knä och gav tecken att Hamad kunde rycka framåt.
En liten stund senare var de framme vi ”målet” som låg dolt under nedfallna blad. Området runt om ångade av slocknande flammor efter de målsökande vulkanskotten. Hamad sköt undan löven med en känga och såg ”målet”.
Det var bara ett gafkasvin. ”Snyggt jobbat, Hamad!”, sa Chanah med ett leende på läpparna.