måndag 23 november 2009

Moon

Stockholms Filmfestival pågår just nu. Ett sent tillskott till repertoaren är filmen Moon av Duncan Jones som jag hade turen att få se igår. Trailern har legat uppe på nätet sen ett tag tillbaka och har man sett den vet man en av hemligheterna med filmen. Jag tyckte ursprungligen det var dåligt, att man kunde lista ut det på trailern men så här i efterhand har jag inget emot det. Ni som nu inte vill få er upplevelse förstörd och ändå tänker se filmen eftersom ni är sanna sci-fi fantaster. Sluta läsa nu.

Det man ganska snabbt förstår i filmen är att huvudpersonen (vilket tydligen diskuteras), Sam Bell är en klon. Han är satt på månen för att sköta en nästan helautomatiserad bas som utvinner Helium-3 ur månens regolit. Under sin sita vecka i det treåriga kontraktet råkar han ut för en olycka och vaknar sedan upp på en brits i basens medlabb. Men vem är det egentligen som vaknar upp Sam Bell eller en ny version av Sam Bell.

Och det är så enkelt. Det är det jag gillar med filmen, de utforskar temat kring en klon. En klon som vet att den är en klon, men inte riktigt varför. Det är det här jag gillar med sci-fi genren, att testa vilka förvecklingar som framtiden och nya teknologier kan föra med sig, på ett etiskt och moraliskt plan. Det här saknas i många sci-fi filmer, i alla fall de senaste årens utbud. Jag skulle säga att det här är det bästa som hänt genren på flera år.

Och inte nog med det, andra frågor kring klippning och bakgrunden ger filmen extra djup. Det avhandlas bland annat på IMDb för den intresserade och ger en orsak att se om filmen. Det här kan låta lite kryptiskt, men med god anledning.

Jag kan varmt rekommendera filmen till alla som gillar science fiction och även till folk som vill kittla sina geniknölar lite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar